Lady Gaga har gjort det till en vana att återuppfinna sig själv. Hennes senaste album Joanne och soundtracket till A Star Is Born inbringade en oro om att den grandiosa och glamorösa delen av Lady Gaga hade försvunnit till förmån för singer-songwriter-soundet. När hon nu återvänder med sitt sjätte album Chromatica bevisar hon att de senaste åren av mjukare pop inte definierar henne. Bland pulserande electropop och teatrala refränger skymtar man den sanna kärnan av hennes artistskap.
Chromatica är en hommage till dansmusikens läkande kraft. Att få dansa bort smärta till French House vara lika kraftfullt som att lyssna på en djup balad. Men faktum är att Lady Gaga inte nöjer sig där, hela albumet är invirat i fantasieggande eskapism. Alla spår bidrar dock inte i samma utsträckning till atmosfären hon försöker bygga. Elton John framstår exempelvis som en stel farbror på Sine From Above. Samarbetet med den sydkoreanska k-popgruppen Blackpink på Sour Candy känns som ett koordinerat drag för att locka en yngre publik. Det är istället spår som Alice, Ariana Grande-samarbetet Rain On Me och Stupid Love får en att längta tillbaka till svettiga dansgolv.
Chromatica är utan tvekan en återgång till ljudbilden som präglade Lady Gagas tidiga karriär. Men när man, i ljuset av Chromatica, återvänder till album som Born This Way eller Artpop är det tydligt att mycket har förändrats. Trots att flera svenska stjärnproducenter, som Max Martin och Axwell, har varit med och producerat Lady Gagas återkomst hittar hon inte tillbaka till magin från tidigt 10-tal.
