Ovanligt nog för Kurt Vile börjar hans nya album med piano och inte gitarr. Men snabbt hittar han tillbaka till sitt esse: fyndiga textrader och snygga gitarriff. Några syntar kan höras i bakgrunden ibland, men kontentan av musiken består oftast av den eklektiska sångstilen och gitarriffen.
Han tillhör subkulturen i musik som jag kallar “intetsägande låtar som handlar om ingenting - men de har gitarrer”. Man kan tro att låtar som repeterar sig mycket och blickar omdömeslöst på vardagslivet skulle vara tråkiga - då har man helt fel. Det är ett både roligt och spännande grepp som Kurt Vile bemästrar. Inte minst på nya skivan Watch my moves där han vågar göra mer med rösten än någonsin: melodier nynnas utan text, det sjungs i falsett, och så vidare.
En invändning man däremot tillåts ha är att sångstilen är störande. Texten sjungs på ett monotont sätt som är lätt att härma och håna. På ett sätt en vattendelare, vilket är tråkigt då jag tycker Kurt Vile hittat ett eget skrymsle i musikvärlden där han sitter och knåpar på sina gitarriff och underfundiga textrader. De gör sig bäst på låtar som Mount Airy Hill (Way Gone) och Say The Word, de har helt enkelt bäst melodik på skivan - de fastnar!
Men ja: det mesta på hans nionde album (!) är old news. Det låter som man tänker sig att Kurt Vile ska låta, möjligen bortsett från några falsettoner. Frågan är om de där falsettonerna verkligen förändrar så mycket. Tyvärr känns det som en naturlag att Kurt Vile kommer fortsätta och knåpa på sitt, utan att någonsin förnya musiken. Sen är musiken ju i och för sig bra, så det kanske inte gör något?
