Sångerskan i The Kid, Mary Anne Norberg är, för mig, ett reningsbad. Någon vars stil, finess och smak jag alltid kan lita och återkomma till. Aldrig sviker hon mig med sina vackra val och melodier. Jag svor en gång att aldrig mer bli kär i en yngre kvinna, men den här gången är det oundvikligt är jag rädd. Jag är besatt av henne. När hennes sköra, anemiska fingrar griper tag i mikrofonen tar hon hjälp av Gud, Jesus och alla de sju dvärgarna. Det är med en kraft som får mig att förfärad stå och oroas över att hennes vackra röst ska brytas av som en kvist.
Varje av hennes andetag känns som det sista och den elektroniska 5-spårs Ep:n [I]Pas de Chance[/I], bestående av [I]Game Master[/I], [I]The Dog[/I] och [I]Blue Bird[/I] + två remixer, är så spännande och angelägen att jag ibland glömmer att underhålla min cigarett. Hennes sånger är väldigt personliga. De är där för att upptäckas.
Bandet i övrigt innehåller ett par väldigt vackra, sensibla och poetiska människor. The Kid är en naturlig motreaktion till dagens populärkulturella klimat. Som ett ungt, frätande New Order.
Musiken och The Kids kärlek är hård men rättvis. Stelt, elektroniskt, kallt och fylld av hat slår den mer mot halsen än mot öronen. Slår mot halsen som en stilett. Men väldigt långsamt och kirurgiskt så att du själv kan följa händelseförloppet mot din egen död. Ni förstår, [I]Pas de Chance[/I] är väldigt dramatisk musik. Och jag har länge varit på väg att emigrera från det här bedrövliga landet, bosätta mig för gott i Nice och försörja mig som gigolo (jag älskar äldre damer och äldre damer älskar mig), men The Kid har gett mig ett skäl att stanna precis just där jag är. Jag är också kär i en av gruppens bakgrundsångare. Den kärleken är för övrigt på väg in i en fas av sjukligt intresse. Jag har själv planer på att sjunga i en bakgrundskör. Jag kan tänka mig att sjunga i vilken bakgrund som helst.
Skivbolag:
Artist:
