Keaton Henson gör musik som får tårarna att brännas vid ögonkanten, magen att vrida sig och klumpen i halsen att växa sig större. Henson har alltid gjort den renaste av musik, ackompanjerat av texter som alltid har liknat de mest hjärtskärande av dagboksinlägg. Även Kindly Now låter som att den spelades in i en enda tagning. Inte minst i de stunder som man hör Hensons uppgivna andning i Alright, eller när han vädjar “Don’t forget me” 20 gånger om i The Pugilist.
Mycket känns igen från Keaton Hensons tidigare material, så som texterna om den olyckliga kärleken, besattheten av döden och sambandet mellan de två. Och så minimalismen, den som gör att hans röst så sällan möter annat än ett diskret piano, eller i vissa fall gitarr och stråkar. Minimalismen som visar att det egentligen är allt som behövs. För trots att Henson har åtskilliga typer av verk i sitt musikförråd, från klassiskt till elektroniskt, är det när han väller ut sina känslor tillsammans med enstaka instrument som han är som bäst.
