Det är inte det minsta konstigt att Kathleen Edwards vände sig till just Justin Vernon, a k a Bon Iver, för produktionshjälp av Voyageur. Vem skulle bättre kunna bistå i arbetet med den nakna och självutlämnande skilsmässoskiva hon var på väg att göra? Men oväntade saker kan inträffa. Istället för än mer sorgsen och avskalad americana uppstod helt andra saker, med all sannolikhet intimt förknippade med varandra.
Det ena som uppstod var kärlek. Paret upptäckte att de inte bara fungerade bra ihop musikaliskt. Kathleen Edwards och Justin Vernon fungerade bra ihop, punkt. Och i kärleken blev det förstås inte vemodig och ödslig country, för hur skulle det kunna bli det? Det uppstod gnistrande pop av en sort som ingen av dem snuddat vid tidigare, och som i sina bästa stunder är strålande.
Såväl de sorgsna retrospektiva balladerna som optimistiskt framåtblickande upptempolåtar är fylligt arrangerade, och Empty Threat till exempel är en mäktig popurladdning någonstans mitt emellan Pernilla Andersson och Annika Norlins bästa. Det tomma hot som kanadensiskan avfärdar refrängbeskedet ”I’m movin’ to America” som får vi kanske anledning att återkomma till dock, eftersom det formulerades innan relationen till amerikanska Justin Vernon blev riktigt seriös.
Men hur mycket vi än gläds med paret är det för långt mellan den sortens höjdpunkter. Kathleen Edwards låter stundtals blasé och utslätad i såväl låtar som sång, på ett sätt som varken passar skivans ursprungligt mörka eller uppkomna ljusa stämning. Det förtar en del av glädjen.
