Kaah har hunnit med mycket sen Kaahlender kom ut 1998. Med Christian Falk vid sin sida bröt de ny mark tillsammans och den svenskspråkiga soulen fick ett ansikte. Idag har formatet en given plats på de svenska topplistorna när artister som Oskar Linnros släpper ny musik. Om något så låg Kaah eventuellt före sin tid vid debuten.
Att se en pionjär formas av tiden är vackert. New Orleans är ett bevis på att Kaah har varit allt annat än passiv under sina långa uppehåll från musiken. Ljudbilden känns rätt i tiden. I Visst har vi väl försökt nu flörtar han med pitchade röster som påminner om Frank Oceans Blond samtidigt som Prince grove fortfarande finns där någonstans. Att min känsla doftar av elektroinfluenser och introducerar ett tempo som klär Kaah bra.
Hans texter smyckas med falsetter och en känslighet som är svår att matcha. Han menar verkligen varje ord. På skivans starkaste spår New Orleans bevisar Kaah att han har en självklar plats i vår samtid. Över ljudmattor som för tankarna till James Blake hittar han sig själv och sina medmänniskor. Med ett budskap vi känner igen från hans förflutna paketerar han sin lekfullhet på ett helt nytt sätt. De funkiga gitarrerna ligger dock givetvis kvar i bakgrunden.
Kaah lyckas reducera ner olika influenser till något som verkligen svänger. Han experimenterar med olika stilar och uttryck samtidigt som han är trogen sitt eget arv. Kan en pionjär också vara den som för en genre vidare i en helt annan tid? I det här fallet så är svaret ja.
