Kaah - New Orleans

levi hielle-bergstrom 13:44 12 Apr 2019

Kaah har hunnit med mycket sen Kaahlender kom ut 1998. Med Christian Falk vid sin sida bröt de ny mark tillsammans och den svenskspråkiga soulen fick ett ansikte. Idag har formatet en given plats på de svenska topplistorna när artister som Oskar Linnros släpper ny musik. Om något så låg Kaah eventuellt före sin tid vid debuten.

Att se en pionjär formas av tiden är vackert. New Orleans är ett bevis på att Kaah har varit allt annat än passiv under sina långa uppehåll från musiken. Ljudbilden känns rätt i tiden. I Visst har vi väl försökt nu flörtar han med pitchade röster som påminner om Frank Oceans Blond samtidigt som Prince grove fortfarande finns där någonstans. Att min känsla doftar av elektroinfluenser och introducerar ett tempo som klär Kaah bra. 

Hans texter smyckas med falsetter och en känslighet som är svår att matcha. Han menar verkligen varje ord. På skivans starkaste spår New Orleans bevisar Kaah att han har en självklar plats i vår samtid. Över ljudmattor som för tankarna till James Blake hittar han sig själv och sina medmänniskor. Med ett budskap vi känner igen från hans förflutna paketerar han sin lekfullhet på ett helt nytt sätt. De funkiga gitarrerna ligger dock givetvis kvar i bakgrunden.

Kaah lyckas reducera ner olika influenser till något som verkligen svänger. Han experimenterar med olika stilar och uttryck samtidigt som han är trogen sitt eget arv. Kan en pionjär också vara den som för en genre vidare i en helt annan tid? I det här fallet så är svaret ja.

 

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Ala.Ni — Acca

På sina ställlen har Ala.Nis huvudsakligen helt instrumentfria andra album drag av mer traditionella körverk, som i renässansklingande Hide där en stråkkvartett tillåts utrymme bakom alla hennes välbalanserade stämmor, och i himmelska och synnerligen finstämda In the Land

Pictish Trail - Thumb World

På Isle of Eigg i nordvästra Skottland sitter den underfundigt underhållande psykedeliamusikern Johnny Lynch och funderar över livets stora samband. Den tumvärld som upptar hans grubblerier här beskriver hans som det paradoxala i att tummen är det som skiljer människans fysionomi från andra arters (så säger han) och därmed varit avgörande för evolutionen, och samtidigt är den kroppsdel vi använder för den artificiella verklighet som utgörs av mobiltelefoner och surfplattor, och som därför orsakar människans de-evolution. Nämnde jag att han är en psykedelisk humorist?

Spinning Coin - Hyacinth

Hur kan någon stå emot att falla pladask för den här sortens klassisk skotskt gitarrindie? Musik som utgår från Velvet Underground och som med krångliga gitarrslingor styr sina nerviga och ofta lite tröga popmelodier mellanlandar i åttiotalets Postcard-pop innan den med purfärsk aktualitet är framme i nutiden