Josh T Pearson - The Straight Hits!

Patrik Forshage 00:18 13 Apr 2018

Straight är det sista Josh T Pearson är. Att ordet återfinns inte bara i albumtiteln utan i samtliga låttitlar och -texter förstärker bara krokigheten, och ideliga försäkranden att ”I’m goin’ straight (to the top)” känns mest som världsfrånvänt önsketänkande. 

Ändå är The Straight Hits! rakare, mer lättillgängligt och mer välrakat än den gammaltestamentliga figur Josh T Pearson med mäktigt skägg och överväldigande djupdeprimerade 13 minuter långa gotiska americanaepos utgjorde senast, på sitt mästerliga debutalbum Last Of The Country Gentlemen. Här spelar stenhård garagepunk i Straight to the Top! och fortsätter sedan med en radda Nuggets-varianter där en gammal Farfisa, en ekande halvakustisk gitarr eller helt enkelt en kraftigt distad elgitarr turas om att bära melodierna genom det muntra slamret. The Cramps på särskilt gott humör är grunden för Give It to Me Straight, tills fotbollskören klämmer i med refrängen. 

The Dire Straights of Love har skivans bästa titel, och den uppgivet avundsjuka vänliga countryballaden Damn Straight gör upp med Travis Tritt, George Jones och alla andra countrysångare som verkar ha större framgång i relation till kvinnor än Josh T Pearson, och med sådana pärlor har man överseende med att försöken att hålla en rak linje blir lite för ostadigt på några ställen.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Laura Stevenson - Big Freeze

Laura Stevenson är en artist vars musik låter så himla bekant utan att jag någonsin hört den innan. Det är poppig indie med countryinslag som kanske inte är så innovativ men eftersom igenkänningen är så stor känns musiken trygg och jag tycker genast om det. Laura Stevenson är vad Lana Del Rey hade varit om hon aldrig bytt namn och flyttat till Hollywood.

Ex Hex - It’s Real

”Powertrio” kallar sig det här Washington D.C.-bandet, och om det är ett begrepp som klingar sjuttiotal är det ingen slump. På sitt andra album riffar Mary Timony piggt och hårt över Betsy Wrights och Laura Harris stompiga glamrytmer, och om inte Joan Jett tar åt sig äran av hur hon sjunger är orsaken enbart ödmjukhet.