Jon Hopkins – Singularity

Sara Berg 00:00 2 May 2018

Det var fem år sedan Jon Hopkins släppte sin Immunity-skiva, men ändå har hans sound inte förändrats i någon revolutionerande grad. Singularity är lugnare, mindre knastrig och mer polerat skitig, men det pulserande drivet finns bitvis kvar. Här är det dock inbäddat i romantik, rymd och klassiskt piano. Jag saknar dock något som sticker ut, såsom Open Eye Signal och Sun Harmonics gjorde på förra skivan. Det skulle i så fall vara Echo Dissolve som är en närmast Satie-liknande pianoballad. Det är tydligt att Hopkins vill vara kompositör mer än hitmakare och med det har han lyckats bra.

Skivbolag: 
Artist: 
2 Visa kommentarer (2)

Fler musikrecensioner

Parquet Courts - Wide Awake!

Att NYC Observation låter som Buzzcocks och Total Football som Sham 69 imponerar, men det överraskar inte. Samma sak med Almost Had to Start a Fight, som är renodlad punk i Parquet Courts egen tradition, liksom Freebird 2 ännu hårdare så. Men så halvvägs slår den över i en spänstig Gang of Four-inspirerad funkworkout, och det är en genre som inte lika självklart associeras till det här Brooklynbandet.

Ozzy – Ett öga rött

Ozzys debutalbum Ett öga rött faller inte in i den fyrkantiga ramen av your average rap album. Det är större än det. Färgstarkare. Bättre. Titeln på albumet är en nick till Jonas Hassen Khemiris debutroman med samma namn, boken som introducerade Ozzy till språket och skrivandets värld vid ung ålder. På Ett öga rött smakar han på orden, vrider och vänder på dem innan han placerar dem i noga uttänkta meningar. Meningar som är skrivna på sitt egna sätt, rappade på ett eget språk.