Det ska bli spännande att se hur JJ lyckas anpassa den här skivans sårbara sound till en klubbmiljö, vilket är där jag tänker mig att de flesta av deras fans håller till. De släpiga basgångarna som långsamt växer fram på Inner Light och det försiktiga galopperandet i All White Everything kommer ganska nära bilden av ett gungande dansgolv, dolt i discorök, men resten av spåren passar bättre under den dimmiga promenaden hem, under ett meditationspass, under stjärnorna, under ett melodramatiskt moment, under en korkek.
De har i och för sig lyckats bra med sina tidigare skivor, även om återhållsamheten bara blir allt mer påtaglig genom åren. Den här gången går det dock inte att förneka - JJ har blivit mjukisar (trots att de fortfarande gör sitt bästa för att upprätthålla sin svåra image). Låtarna är stämningsfulla, på gränsen till religiösa, med Elin Kastlanders svävande och lätt hesa röst i absolut fokus och flyktiga arrangemang i bakgrunden. Det som hade kunnat bli tråkigt och pretentiöst, blir istället alldeles tillräckligt. Bara man har lite tålamod.
