Om man
1) helt förkastat sin musikaliska katalog,
2) gett sig ut på nya vatten och
3) släppt en platta som inte låter som någonting annat man tidigare gjort, kan jag gissa att det är lite jobbigt att inse att man landat i ett 100% icke-unikt sound.
Överkörd av den samlade nostalgin hos alla musiker i 30-årsåldern ligger jag här och överväger om jag ens ska referera till 80-talet för att beskriva detta sound längre, eller om jag bara ska hänvisa till ca 25 andra plattor släppta i år? Jenn Champions Single Rider är ingen dålig platta, långt ifrån, men jag börjar verk-li-gen vissna på svävande synthar och trummaskiner nu.
Skivbolag:
Artist:
