Jack White - Boarding House Reach

Patrik Forshage 00:00 23 Mar 2018

Att skapa sin egen låda innebär att inte behöva lyssna på den som vill sätta etiketter på dig, förklarar Jack White i Ice Station Zebra, och så blandar han funk, rap (jo, verkligen!) och subtil dov elektronisk rytm med akustiskt jazzpiano till en fullständigt egen groovelåda. På sitt tredje soloalbum är nämligen Jack White redo att utmana var och en som tror sig ha fått grepp om honom och hans musik.

”I never gonna go where you want me to go”, fräser han just när de mest rockkonservativa kretsarna har tagit honom till sina hjärtan och bluespuritanerna hyllar Jack White som traditionalismens främsta förkämpe. För traditionalisterna har tillskrivit Jack White egenskaper han aldrig gjort anspråk på. Drivkraften i hans musikskapande, i hans estetik, i hans inspelningstekniska och musikindustriella engagemang har aldrig handlat om antikviteter eller traditionsrelaterade dogman. Sådant har han använt och utforskat noggrannare än de flesta, men det som alltid varit hans egentliga drivkraft går att sammanfatta med ett ord - passion. Över tid ha den passionen riktar sig mot olika objekt, i allt vidare cirklar, och på Boarding House Reach tar den sig uttryck som Jack White i förhandskommentarer verkat djupt överraskad över själv. 

Vad sägs till exempel om Trevor Horn som Jack White-inspiration? När han överanvänder en Fairlight-sampler för effektfulla rytmljud i Respect Commander går associationerna till Horns gamla Frankie Goes To Hollywood-produktioner, innan låten går över i jazzig improvisation med ett lika otippat extrovert Prince-gitarrsolo. De muntra utropen över en fläskig funkrytm i Corporation berättar på samma sätt att Jack Whites skivsamling numera rymmer en hel del Sly & The Family Stone. Get In The Mind Shaft är fet vocoderfunk, över lika djupa beats leker Hypermisophoniac med gamla elektroniska ljudleksaker, och Over and Over and Over är närapå funkmetal med ett mäktigt elektriskt surrande gitarriff över stenhård groove. 

Boarding House Reach är inte det album Jack White själv hade väntat sig, och det är väldigt långt ifrån det album stora delar av hans publik trott och hoppats på. Men för den som är nyfiken och beredd att ta risker är det ett omtumlande äventyr. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Chemtrails - Cuckoo Spit EP

När jag bodde i USA (japp, här kommer det igen..!) så hörde jag bandet Julia Brown (inte att förväxlas med artisten med samma namn) för första gången. Det var min soon to be-pojkvän som skickade låten Library till mig och jag tänkte: ingenting i världshistorien kommer någonsin slå det här. Det är svårt att förklara varför, och jag är ganska säker på att ca ingen annan känner så för dem.

Nord & Syd - 80%

För fem år sedan debuterade Nord & Syd med den kritikerrosade plattan Som en människa och nu är de äntligen tillbaka med nytt material. Om du undrar varför det dröjt så lång tid med att följa upp succén så beror det på följande: bandmedlemmarna har skaffat fem barn, haft två diskbråck, flyttat sex gånger, inlett nya relationer och bytt jobb ca tio gånger.

Jag blir utbränd av att läsa det.

Jonas Bergsten - Varm vidrig sommar

På sitt andra album fortsätter Jonas Bergsten sjunga välbalanserad och skevt fraserad vispop med privata livsiakttagelser och stadig lokalförankring i Umeå i såväl texter som Annika Norlin-duett. Deras Minnet kanske väljer bort det dåliga är ett av flera utmärkta spår, intill den spröda Säg nånting som gör att jag kan och den politiskt förtvivlade Fiender. Men hur sympatiskt och trevligt det än är blir det aldrig angeläget.