Att skapa sin egen låda innebär att inte behöva lyssna på den som vill sätta etiketter på dig, förklarar Jack White i Ice Station Zebra, och så blandar han funk, rap (jo, verkligen!) och subtil dov elektronisk rytm med akustiskt jazzpiano till en fullständigt egen groovelåda. På sitt tredje soloalbum är nämligen Jack White redo att utmana var och en som tror sig ha fått grepp om honom och hans musik.
”I never gonna go where you want me to go”, fräser han just när de mest rockkonservativa kretsarna har tagit honom till sina hjärtan och bluespuritanerna hyllar Jack White som traditionalismens främsta förkämpe. För traditionalisterna har tillskrivit Jack White egenskaper han aldrig gjort anspråk på. Drivkraften i hans musikskapande, i hans estetik, i hans inspelningstekniska och musikindustriella engagemang har aldrig handlat om antikviteter eller traditionsrelaterade dogman. Sådant har han använt och utforskat noggrannare än de flesta, men det som alltid varit hans egentliga drivkraft går att sammanfatta med ett ord - passion. Över tid ha den passionen riktar sig mot olika objekt, i allt vidare cirklar, och på Boarding House Reach tar den sig uttryck som Jack White i förhandskommentarer verkat djupt överraskad över själv.
Vad sägs till exempel om Trevor Horn som Jack White-inspiration? När han överanvänder en Fairlight-sampler för effektfulla rytmljud i Respect Commander går associationerna till Horns gamla Frankie Goes To Hollywood-produktioner, innan låten går över i jazzig improvisation med ett lika otippat extrovert Prince-gitarrsolo. De muntra utropen över en fläskig funkrytm i Corporation berättar på samma sätt att Jack Whites skivsamling numera rymmer en hel del Sly & The Family Stone. Get In The Mind Shaft är fet vocoderfunk, över lika djupa beats leker Hypermisophoniac med gamla elektroniska ljudleksaker, och Over and Over and Over är närapå funkmetal med ett mäktigt elektriskt surrande gitarriff över stenhård groove.
Boarding House Reach är inte det album Jack White själv hade väntat sig, och det är väldigt långt ifrån det album stora delar av hans publik trott och hoppats på. Men för den som är nyfiken och beredd att ta risker är det ett omtumlande äventyr.
