Samma vecka som Ebba Grön 35-årsjubilerande hyllas med ett coveralbum släpper Dennis Lyxzén och hans band ett ilsket punkpopalbum i rakt nedstigande led från samma förebilder. Här finns visserligen pukmuller och synthsjokbeströdda omvägar som antyder att de lutar sig tyngre mot senare Thåströmkonstellationer, och med ilska, frisk energi och distinkt och mörkt punkig pop kommer de hyfsat nära både Imperiet och högaktuella Brända Barn. Men istället för frustande raseri väljer INVSN konsekvent vagare metaforer och tolkningsbara reflektioner. Det går att tolka deras agitation som riktad mot regeringen, men för den som väljer det går det också att tolka som något annat. Det slipar av en del obekväm kantighet, och det förminskar sprängkraften i deras musik.
