När Nya Zeeländska Lorde gjorde sitt enorma genombrott 2013 med Royals skrev hon också om reglerna för hur en poplåt kan låta. Bubbelgumpop som länge hade dominerat listorna fick plötsligt göra plats för nyskapande och dynamiska indiepoplåtar. Nu, tio år senare, gör artistens lillasyster Indy debut med EP:n Threads.
Indy må vara ny i industrin men det låter familjärt, och det är svårt att inte dra paralleller till Lorde. Essensen av henne finns där genom hela den fem spår långa EP:n. Dova, ungdomliga, coming of age-låtar som sjungs med ett rökigt och raspigt register. Precis som sin syster. Inte minst hör man detta i bitterljuva Hometown som absolut skulle kunna ses som en flirt med Royals. Låten är en perfekt hymn för alla som återvänder till sin hemstad och där återupplever gamla minnen av folk de en gång älskat (”Stuck in the quiet of my hometown/ You're wonderin' if we'll go back to bein' friends/ I just stay quiet so you know now/ That if I could, you know I'd do it all again”).
För att vara en debut är det absolut ett bra och välarbetat projekt, men det är långt ifrån banbrytande. Öppningslåten och titelspåret Threads är en snygg syntpopballad som man hade önskat vore tonsättande för hela EP:n. Dessvärre håller inte resten av låtarna samma nivå och projektet blir något förutsägbart och platt. Låtar som Killer och Freeloader är absolut bra poplåtar men de saknar det där lilla extra.
För en debut krävs mer kraft, man behöver bli ihågkommen och Threads lyckas inte hela vägen. Det är en aning för anonymt och efter ynka fem låtar undrar man fortfarande, vem är Indy? Potentialen finns där och hon är absolut en artist att hålla ett öga på, men just detta lär inte bli hennes stora genombrott.
