Iiris Viljanens julskiva är bra för oss som inte gillar julmusik. Denna kan man lyssna på utan att göra det ironiskt, här finns nämligen någonting mer än på alla sjukt naiva låtar som finns på typ spotifys jullistor. En finsk jul, som albumet heter, är mer lågmält, och inte så muntert. Eller, det är i alla fall inte eskapistisk (i och med att det är en julskiva som släpps i år, så kommenterar den givetvis årets situation). Här blandas vackert pianospel, jazzlåtar, klassisk musik och pop – helt enkelt finns något för de flesta här.
Däremot kan det också kännas något osammanhängande, en tanke som jag har med all Iiris Viljanens musik egentligen. Från låt till låt kan de variera oerhört mycket i stil och känsla. Det gör inte så mycket om man tycker om alla hennes musikaliska referenspunkter (allt från Shai Maestro till Jean Sibelius till diverse singer-songwriters) och eftersom jag personligen gillar dem tycker jag också om skivan. Om julen känns vemodig i år kan jag tipsa om att använda En finsk jul som bearbetning, eller julmys, eller bara som bra musik.
