Idles - Ultra Mono

Patrik Forshage 00:00 28 Sep 2020

Det fanns tecken på att Idles var på väg i samma riktning som Fontains DC och tona ned tempo och konfrontation, men det dementerar Bristolbandet effektivt och omedelbart på tredje albumets inledande War. Attacken är hårdare än någonsin, och när tempot senare någonstans minskas en aning ökar å andra sidan den monumentala tyngden i motsvarande grad. Vi har inte hört liknande fräsande ilskna explicit konfrontation sedan Rage Against the Machines Killing in the Name, en association som förstärks av att Idles hämtat mix-assistans från hiphopproducenten Kenny Beats. 

Joe Talbot är en frustande retorikmaskin som får Sleaford Mods-Jason Williamson att låta eftertänksam och verserad. ”How does it feel to have blue blood coursing through your veins?”, spottar han ur sig i Reigns, och på andra ställen lyfter han fram lärare och sjuksköterskor som samhällets verkliga hjältar. När det inte går att bli mer uttalad i sina politiska slagord vänder Joe Talbot på en femöring och visar upp sig som en romantiker. Typ. “You say you don’t like our clichés, our sloganeering and our catchphrases - I say, ‘Love is like a freeway’ and ‘Fuck you – I’m a lover.’”

Bland gästerna trängs Jehnny Beth med Bad Seeds-medlemmar och legendarer som David Yow från the Jesus Lizard. Men det mest rebelliska är att bjuda in beundraren (!) Jamie Cullum för lite stilla piano mitt i attacken. Just där visar Idles att de inte nöjer sig med att predika till de redan omvända utan vågar utmana även sina mest lojala anhängare. Det är sann rebelliositet.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera