Caroline af Ugglas var på TV nyligen. En speakerröst deklarerade att Caroline "inte sjunger om kärlek, för det gör alla andra". Vad sjungerhon om istället då? I inledningsspåret, efter ett ganska pinsamt boogie-riff, får vi ett första besked: "I'm not feeling bad/No, I'm always feeling good/And I'm never sad/'Cause I'm always glad". Poesi på, eh... lågnivå.
Något senare på skivan sjunger hon: "I'm so glad/Here I am/.../Let meintroduce myself/My name is Caroline". Poesi på, eh... väldigt låg nivå. Musikaliskt sett är Ida Blue i grunden en rätt usel hårdrockplatta, som den eminente producenten Heinz Liljedahl dock lyckas maskera kanske inte till pop, men till något slags rock i alla fall; ungefär lika slick och ansträngt bråkig som Skunk Anansie. Men varken de penibla texterna eller boogierocken är det jobbigaste med Ida Blue, utan snarare Carolines trötta stämma. En manierad, "känsligt"vibrerande och stönande röst som faktiskt inte säger mig något som helst i sitt sätt att uttrycka sig. Jo förresten, den säger: stäng av.
Skivbolag:
Artist:
