Hurula - Klass

Christoffer Bertzell 21:41 23 Feb 2019

När Robert Hurula pratar som naknast om sig själv blir det onekligen mörkt och ångestfyllt.

Det medför att hans musik och text finner varandra i en starkare symbios än vad den har tidigare har lyckats med. Svensk indiepop är fortfarande tydligt närvarande i de rått nakna gitarrerna du känner igen från Broder Daniel och ett ungt Kent, samtidigt som Hurulas sångröst och arrangemang klingar Håkan Hellström.

Men i denna gestaltning av en svår barndom, färglagd i fyra nyanser av grått, lägger sig även en postpunkig anda över albumet som hämtad från den punk Thåström och Imperiet verkade genom. Albumtiteln ger en skymt av att vara politisk, men detta är en högst personlig berättelse som är mycket vackert berättad, dock väldigt dyster.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Paul Weller - On Sunset

Det hade kunnat barka därhän. Ju äldre den en gång så så distinkta popeleganten blivit, desto mer har han velat visa mer eklektiska, experimenterade och alltför ofta kosmiska sidor av sig själv. Medan flummeriet har tagit allt större plats i hans musik har den blivit allt mindre angelägen. 

Och just så börjar det, med en låt som är ett sentimentalt samtal med - observera ”med”, inte ”om” - en discokula, och varningslamporna blinkar intensivt när låten halvvägs övergår från låt till friformigt ljudcollage.