När Robert Hurula pratar som naknast om sig själv blir det onekligen mörkt och ångestfyllt.
Det medför att hans musik och text finner varandra i en starkare symbios än vad den har tidigare har lyckats med. Svensk indiepop är fortfarande tydligt närvarande i de rått nakna gitarrerna du känner igen från Broder Daniel och ett ungt Kent, samtidigt som Hurulas sångröst och arrangemang klingar Håkan Hellström.
Men i denna gestaltning av en svår barndom, färglagd i fyra nyanser av grått, lägger sig även en postpunkig anda över albumet som hämtad från den punk Thåström och Imperiet verkade genom. Albumtiteln ger en skymt av att vara politisk, men detta är en högst personlig berättelse som är mycket vackert berättad, dock väldigt dyster.
Skivbolag:
Artist:
