Hurts -Faith

Patrik Forshage 23:05 10 Sep 2020

På skivomslaget sitter Adam Anderson och Theo Hutchcraft intill varandra och tittar stint in i kameran, precis som på de gjorde på omslaget till det fortfarande strålande debutalbumet Happiness för 10 år sedan. Men nu är tiderna svåra, och där unga Hurts var stiligt friserade ungdomar i vita skjortor är de idag långhåriga och okammade, skäggiga och ovårdade. Lite samma utveckling som Depeche Mode hade på 90-talet, utom att hos Hurts förebilder märktes mörkret och förfallet också i allt mörkare och mer konfrontativ musik. Hos Hurts finns inte motsvarande musikaliska konsekvenser, och det är synd.

I sina bästa stunder, till exempel i singeln Voices och i Liar, arbetar Hurts upp samma nivå av hyperdramatisk och ibland rent bombastisk synthpop som de gjorde i början av sin existens, och stundom sedan dess. En gospelkör och sedan en ännu större kyrkokör till exempel känns ju lika naturlig i Hurts kontext som tidigare operasångare gjorde.

Men låtmaterialet är inte tillräckligt starkt i sin helhet, och när det då och då smyger sig in försök att lägga in housepianon eller r’n’b-detaljer (eller som i Fraction bygger en hel låt på ett typiskt Timbaland-beat som Missy Elliott måste ha prioriterat bort för en sådär 20 år sedan) låter det inte som avsett uppdaterat utan bara glättigt, daterat och out-of-character. Motsatsen till deras yttre faktiskt.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Finntroll - Vredesvävd

Dessa finska tokar är nu inne på sitt sjunde album med trolska texter på svenska. Musikaliskt rör bandet sig fortfarande i en folkmusikalisk grund med en stor del insprängd humor. Samtidigt har bandet maxat inspirationen från extrem symfonisk metal som gränsar till den black metal vi bekantade oss med i slutet av 90-talet. 

Garbochock — En annan dag

När Stry Terrarie från absolut ingenstans släpper ett andra studioalbum med Garbochock är det på många sätt en sensation. Bandets hittills enda album Ritual från 1980 är en av de mest intensivt brännande album som givits ut i landet, och ett av de fem album som kommit att definiera svensk postpunk (jodå, jag sneglar också åt ert håll TT-Reuter, Cortex, Brända Barn och Dom Dummaste), så ett nyutgiven Garbochock-album är en sensation i sig.