När Wilmer X rekryterade helsingborgaren Pelle Ossler som ny gitarrist för elva år sedan fick de vad de ville ha: en fräck och riffsäker gitarrist, som dessutom fördubblade antalet kvinnliga fans i publiken. Men på köpet fick de något annat: en sökande natur, med en högst ambivalent inställning till branschens krims-krams och låtsasliv.Att detta förr eller senare skulle resultera i något eget var inte oväntat. Men det har dröjt länge, efter sidstepp i lättare hobbyprojekt som Amazonasoch Replacements-rockarna Billy Ho. Nu är han dock redo - och om han är osäker på mottagandet förstår jag honom. Dels är han som sångare elev i den anti-skola där Tom Verlaine ärrektor, dels är en del texter väldigt nakna och snudd på påträngande personliga. Sådant skrämmer lätt mer än det lockar, men ge det mer än en chans och ni hittar en debut som väcker mycket stark mersmak. Singeln Glada barn är ett exempel, med en text, som blandar kärlek, självförakt och fromma förhoppningar på ett sätt som ger en klump i magen varenda gång. Betydligt mer omedelbar, men precis lika seglivad, är Solens son, som blandar skimrande Docenterna-pop med neurotisk New York-new wave, likt ettrumsrenare Bob Hund. Allt det övriga är inte lika starkt. Men ett personligt, mänskligt rockalbum som jag har väldigt svårt att slita mig ifrån - det är det. Och sådana kan vi aldrig få för många av.
Skivbolag:
Artist:
