Willy DeVille bör vid det här laget ha en rejäl, fet huvudvärk som rasslar omkring som ett gäng demoner med bakfylleångest i huvudet på honom. Han har nämligen ett stort, allt överskuggande problem: han kan inte längre sjunga. Hur mycket han än försöker, hur mycket han än tar i så kan han inte längre sjunga. Vilket naturligtvis är en högst oroande faktor om man byggt sitt liv på att vara sångare.
Det blir extra sorgligt när man vet att rösten bränts sönder av alldeles för mycket knark, att det är mänsklig dumhet som förstört ett en gång fantastiskt instrument. Detta förnekar han ju inte ens själv. Man kan gråta för mindre.
Och då spelar det ju egentligen ingen som helst roll att inramningen den här gången är bättre än på mycket länge. Jim Dickinsons produktion är både känslig och så där lite lätt skräpig och sydstatsrå, som om han velat tvinga blod och tårar ur DeVille. Rytmsektionen Roger Hawkins och David Hood från den gamla Muscle Shoals-studion, Spooner Oldham, Memphisoriginalet Sid Selvidge och gitarristen Jack Holder spelar alla som prinsar. Dickinsons son Luther gör riktigt elaka saker med sin gitarr, speciellt i Fred McDowells gospel [I]Going Over the Hill[/I] och fängelsesången [I]18 Hammers[/I], plattans två mest acceptabla spår. Blåssektionen lägger Stax-klanger på precis rätt ställen, med själ och utan minsta nostalgi i hornen.
Men allt är bortkastat på en röst som är död. En röst som en gång kunde göra precis vad den ville, som bar fram låtarna hela vägen, som alltid sjöng sig längst in i våra hjärtan. Man kan gråta för mindre.
Skivbolag:
Artist:
