Home

Alternativ country måste vara det tråkigaste som finns. Musik som skräddarsydd för medelålders män som helst av allt vill lyssna på Kris Kristofferson-LPn "bara en gång till". Men som också vill känna sig lite delaktiga i vad som händer just nu -- och inte bara i det som hände 1974. Alternativ country är musik av och för deprimerade män med ett ständigt stigande hårfäste och en bestämd känsla (som de försöker förtränga) av att det faktiskt var bättre förr. Till och med musikstilens namn vittnar om att den måste försvaras. No Depression. Ja visst. Så där tycker jag förstås inte alls. Men håll med om att det låter tråkigt på lite håll. -- Jaha, vad lyssnar du på då? -- No Depression mest, faktiskt. -- Där ser man, där ser man... 1997 kom Josh Rouse kritikerrosade debutalbum [I]Dressed Up Like Nebraska[/I]. Countryn hade sedan ett par år tillbaka fått en nytändning och banat sin väg in i den amerikanska indierocken. Även här i Sverige fick countryn tillbaka sitt välförtjänta rykte och No Depression-banden verkade föröka sig närmast genom delning. Plötsligt skrevs det spaltmetrar om alla musikskribenters nya och förstås, gamla countryhjältar. Och om Josh Rouse. Sent i höstas släppte han den uppmärksammade EPn [I]Chester[/I] med Lambchops stora stjärna Kurt Wagner. Och nu är hans andra album här. Även här finns Lambchop -- som också är skivaktuella -- med på ett hörn. Men [I]Home[/I] har lite gemensamt med deras [I]Nixon[/I]. Bägge skivorna har mindre spår av country än tidigare men när Wagner lämnat plats för soulmusiken har Rouse valt en poppigare väg. Jag tror inte ens att ett stigande hårfäste behöver vara en förutsättning för att tycka om [I]Home[/I]. Melodierna är vackra och medryckande och refrängerna etsar sig fast i huvudet. Det inledande spåret [I]Laughter[/I] och den omedelbara [I]Directions[/I] är faktiskt riktigt svåra att bli av med. Men det är något som saknas. Det kan vara Jayhawks svårslagna tidlöshet eller Wagners lyckade flirt med soulen. (Sånär som på låttiteln [I]Marvin Gaye[/I] lyser soulen med sin frånvaro). Men det är en bra skiva och den gör sig bra sorterad med Uncle Tupelo, Jayhawks, Richard Buckner och Son Volt hemma i skivsamlingen hos oss (?) trettiofemåriga män.