Hollywood Vampires - Rise

Patrik Forshage 00:00 6 Jul 2019

När män i övre medelåldern ser barnen flyga ut och under stor vånda känner att ungdomen obönhörligen är försvunnen, hur mycket vi än drar in magen, återstår bara två åtgärder för att bevara självrespekten. 

Den ena är att skaffa en sån där Harley-Davidson som vi egentligen alltid drömt om, men först nu inser att vi har en mellanchefslön som räcker för att finansiera den. 

Den andra är att hitta några likasinnade, köp några Gibsongitarrer och Ludwigtrummor, rensa ur garaget, kamma över den kala fläcken och till slut starta det där ROCKBANDET som ju borde tagit världen med storm redan för 30 år sedan. Om inte kontorschefen hade förväntat sig så mycket och vi inte haft så fullt upp med att bilda familj just då. 

Med helgerna och någon vardagskväll vikta åt ”grabbarna” upptäcker vi en ny och djupare relation till kompisarna, utan att behöva kämpa fram känsloprat, och har dessutom en bra anledning att smita undan både middagsdisk och gräsklippning. 

”Hollywood Vampires”, vad sägs om det bandnamnet, så stenhårt!, enas vi, och påminner med inte alltför omfattande överdrifter alla inom hörhåll att det var så vi omtalades i vår ungdoms vildare dagar, innan studiemedelsavbetalningarna krävde sitt. Sltna jeans! Halsband och dödskalleringar! Kanske till och med svartfärgat år, nu när man själv är kontorschef och inte har någon som kan ha åsikter om sådant på jobbet! Till och med - djupt andetag - mascara, men bara vid särskilda tillfällen. 

Det där med låtskrivande är ju inte heller så svårt. Det är ju bara att ta någon standardbluestolva och göra en egen variant av, och med skickliga Joe som verkar ha övat skalor på gitarr i hemlighet efter att familjen somnat låter det riktigt hårt. Texter om hedonism (vi dricker, vi röker, vi skriker, vi bestämmer över oss själva, och kvinnorna tycker fortfarande att vi är attraktiva, jo, på riktigt, jag lovar) kommer helt naturligt i sammanhanget - signalorden ur 70-talsidolernas texter kan vi ju baklänges i sömnen. Sådärja, klart! Metal! Rawk! 

Möjligen är det lite irriterande att Johnny är lite yngre än vi andra, och verkar inne på goth mer än bredbent rock, men va fan! Vi viskar lite om att han han säkert hade skådespelardrömmar som ung, mer än rockdrömmar, men hans teatrala utspel funkar å andra sidan bra i vår originaltrogna version av Bowies Heroes

Ett par andra publikfriande covers repar vi också in, för att verkligen illustrera vår livsfarliga självdestruktivitet. Vi kan vara borta vilken sekund som helst, påminner vi först med Johnny Thunders You Can’t Put Your Arms Around A Memory som gitarrist-Joe får sjunga och sedan med Jim Carrolls People Who Died. Man vet aldrig. Det är kanske för sent för att dö ung, men inte för att leva farligt. Kansle blir det folkölen, chipsen och någon shot Jack under repningarna som tippar oss över kanten, utom för vårt rockmonster till sångare Vincent, som dels är mycket äldre än vi andra och som tydligen hade alkoholproblem för ett halvsekel sedan. Kanske blir det magsåret och prostatacancern, kanske tristessen under nästa års husbilssemester i mellanvästern, kanske dör vi knall och fall under en golfrunda - vem vet, ingen lever för evigt! 

Vi är på riktigt dangerous, och det är inte bara vi själva som tycker. Vår lokala pub har bokat in oss för tre spelningar, och kanske fler om vi drar folk, och i Sverige lyckades vi till och med fixa en spelning i någon nöjespark förra sommaren. Faktum är att om vi hade börjat i yngre år hade vi nog kunnat bli något!

Nyckelord: 
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Bonnie Prince Billy — I Made A Place

”This is the melody baby, and this is the way it is sung” trallar Will Oldham muntert i en sprallig inledande visa, och inget märks av den existensiella ångest som fått honom att hålla andan och låta bli att släppa ny musik i eget namn på många många år, medan han hoppats att ett allt mer fragmentiserat och ytligt musikklimat ska blåsa förbi.