Precis som på en östermalmsk boutique man aldrig har hört talas om (och som man starkt ifrågasätter att den skulle ha filialer) så kommer Her Majesty med en mental underrubrik. Så snart deras spegelblanka gitarrmattor möter Måns Jäleviks orädda röst så dyker parollen "Gothenburg, Mora, Chicago & Amherst" upp, centrerat under bandnamnet. Eller "Bad Cash Quartet, Atomic Swing, Smashing Pumpkins & Dinosaur Jr", fast det har jag aldrig sett på något butiksfönster. (Testa själv på Modevillan - det låter konstigt).
I förlängningen kan man med lite god vilja klumpa ihop dem med Broder Daniels oräkneliga avkommor, men det känns inte så angeläget. Timo Räisänen, bandets ena gitarrist och skivans fingerfärdige producent, är förvisso Robin om Håkan Hellström är Batman, men där stannar släktskapet. Och framförallt så utgår Her Majesty från en, hur ska jag säga det, traditionell kompetens, som inte brukar vara signifikant för det berggrenska släktträdet.
Bortsett från singeln [I]F.U.N.E.R.AL.[/I] och [I]Nobody[/I] som i ylande melodislingor och körer (för en trångsynt stockholmare) kanske vittnar om spårvagnar och masthugg så är det mest gamla Dinosaur Jr-skivor som fått träffa dammtrasan. (Lyssna på duetten What I Deserve). Och en och annan Popsiclesingel.
Som vän av gitarrsolon - och E.L.O. - borde jag göra vågen av Her Majestys snyggt symfoniska diskant. Tyvärr är det just kompetensen och de exakta ackordanalyserna bakom melodierna som gör att det känns som att sitta fast på en middag med en manlig modell och inte våga fråga vad, säg, Lost & Found betyder för honom, av rädsla för att få svaret "Asså jag vet inte men...".
Å andra sidan: Redan när jag skriver det här hör jag musiken som kommer ackompanjera ZTV:s ofrånkomliga Hultsfredsdokumentärer (jepp, pluralis) från och med den 15 juni i år. Her Majesty är ett givet, och ur alla soliga och det-går-bra-för-svensk-musik-utomlands-patriotiska perspektiv, utmärkt val.
Skivbolag:
Artist:
