Befolkningsstatistik visar att antalet tonåringar i USA under nästa decennium kommer att öka från 29 miljoner till 36 miljoner. Tonårskulturen, som redan nu är avgörande för världsekonomin, kommer att få ännu mer inflytande i framtiden. Det uttjatade årtalet år 2000 är bara fyra siffror - men nästa decennium har verkligen förutsättningar att bli en nystart.
En efterlängtad och välbehövlig nytändning som sätter den kulturella makten i händerna på 17-åringar.
Denna otåliga förväntan - febrigt otålig - hörs också i Suedes musik. Ingen annan kan som Brett Anderson skildra känslan av att vara tonåring. Det temat återkommer gång på gång i hans texter. Den typiska Suede-låten låter som ett pendeltåg till eller från en förort. Antingen ett pendeltåg som bromsar in (balladerna) eller ett pendeltåg som accelererar och äter upp rälsen in mot city (rocklåtarna). Den typiska Suede-låten handlar också om förortsflickor och förortspojkar som står under en viadukt, röker cigarretter och väntar på ett bättre liv.
Brett Anderson är visserligen 31 år. Men det är sällan som en 17-åring har det perspektiv och den insikt som krävs för att måla upp sin egen situation, den förmågan kräver erfarenhet och framförallt distans.
En bra konstnär, som Brett Anderson, fungerar också som en rysk docka med alla sina tidigare skepnader inom sig. 31-åringen Brett kan välja mellan att plocka fram 13-åringen Brett eller 17-åringen Brett och sedan låta honom skriva texten till låten. Jämför till exempel med författaren Alan Warner, vars första bok, [I]Morvern Callar[/I], ges ut på svenska inom kort. Alan Warner är 35 år.
Ändå skriver han mer träffande och exakt om tonåringar - i hans fall till och med om tonårsflickor - än någon av sina jämnåriga. Att läsa böcker som [I]Morvern Callar[/I] och framförallt hans senaste bok [I]The Sopranos[/I], som handlar om tjejer i de yngre tonåren, är som att ta del av exakta konversationer som i hemlighet spelats in av bandspelare utplacerade i uppehållsrum. Samma autencitet präglar också Suede-låtar som [I]Saturday Night[/I] (både låten och videon). Eller den lysande [I]Asbestos[/I] på nya skivan.
Jag har haft ett kluvet förhållande till Suede. Jag älskade de första singlarna och gillade verkligen det första albumet. Däremot hade jag väldigt svårt för när de på uppföljaren [I]Dog Man Star[/I] tog på sig Brian May-peruker och gjorde bombastiska navelskådarepos som lät som outtakes från Pink Floyds [I]The Wall[/I] (Bretts favoritalbum som tonåring).
Där avfärdade jag Suede och jag gick omedelbart ut och sålde [I]Dog Man Star[/I] av ren princip.
Men jag började inse hur fel jag hade när singlarna från [I]Coming Up[/I] dök upp på radion.
Månad 1: "Hmm, det här är ju faktiskt nästan bra."
Månad 2: "Fan vilken bra låt! Jaså, var det Suede?! Jaha, men låten var faktiskt..rätt okej."
Månad 3: "Jag kanske borde gå ut och köpa den där skivan. Jagköper på den på Statoil så att ingen jag känner kan se mig göra det."
Månad4: "Jag har alltid gillat [I]Coming Up[/I].
Jag gillade den direkt när den komut."
Efter att under de år som gått ha fått två tomtesäckar fulla med arga brev från folk som älskar [I]Dog Man Star[/I] har jag så smått börjat fundera på att svälja min stolthet och ge även den en ny chans. Men just nu har jag inte tid - just nu har jag fullt upp med att spela [I]Head Music[/I]. Det här är Suedes största stund hittills. Det här är också den bästa skivan som gjorts om att vara 17 år och sitta på 7:ans buss till Hjulsbro med näsan tryckt mot fönstret, med blicken mot något oidentifierat flera mil bort - och till Walkman-tonerna av [I]Scary Monsters[/I] på tinnitusvolym drömma om ett annat liv.
[I]Head Music[/I] låter inte som 90-talet, utan skivan låter verkligen som nästa decennium - det elektriska decennium då 17-åringarna tar över.
Det låter high-tech i stället för krystad lo-fi. Det låter fulsnygg airbrush i stället för blyerts. Det låter som Brett tagit över Bolans fallna mantel och blivit en elektrisk krigare. Det låter som resten av bandet spelat Princes [I]Dirty Mind[/I] sönder och samman för att lära sig att ta sikte mot skrevet i stället för hjärnan.
Plus att det finns fler hits här än på en [I]Absolute Music[/I]-samling.
[I]Can't Get Enough[/I] är popmusik så effektiv popmusik kan bli. Vit musik som svänger som svart musik. Distad maskinpop med handklapp, glitterpopkörer, Mick Ronson-gitarr och en refräng - splash! - som sitter som en trollslända på vindrutan. [I]Everything Will Flow[/I] är en ballad som kommer att ligga etta på Tracks. [I]Asbestos[/I], med en syntslinga som är ren G-funk, är ett vykort från Dr Dres Long Beach adresserat till London. Och den osannolika [I]She´s In Fashion[/I] är både det mest skamlösa, kommersiella och kanske även bästa som Suede har gjort. Om inte [I]She´s In Fashion[/I] blir sommarens stora hit precis lika stor som Britney Spears [I]Baby One More Time[/I] varit den här vintern - är det jag som tar på mig Brian May-peruk.
Nick Knight och Peter Saville har med [I]Head Music[/I] dessutom gjort åretssnyggaste skivomslag. Jag känner åtminstone sju grafiska formgivare somkommer att gråta när de får känna på det blanka pappret.Skivbolag:
Artist:
