Harmacy

Kärlek och svek, välbekanta föremål för outsäglig glädje och hjärtskärande smärta. Den som inte mått skit eller bölat sönder sig pågrund av obesvarad eller avbruten kärlek räcker upp en hand. De flesta har,mer eller mindre, fått smaka på kärlekshelvetets skärseld - denna mardröm som ingen väckarklocka i världen kan eliminera, eftersom den förföljer dig dygnet runt. Hela tillvaron fylls med malande tankar, förbifladdrande minnesbilder och naiva förhoppningar om att allt skall bli precis så bra som du vet att det kan vara. Och det sitter kvar i dig långt efter atthan/hon lämnat dig eller talat om att dina känslor sorgligt nog inte är besvarade. Texter om kärlek är som bekant i absolut majoritet inom musiken idag. Men många textförfattare betraktar kärleken genom ett rejält förvanskande filter, något som oftast resulterar i att texterna blir till multikolorerade, våtdrömmar som inte alls stämmer överens med verkligheten. Svenska artister är inte mer begåvade än andra på att beskriva kärleken för oss. Tomas Ledin har genom åren sjungit att det inte finns något finare än kärleken och att sensuella Isabella är något att bita i. Staffan Hellstrand upplyste oss om att kärlek och hat är två lejon som aldrig får mat och Cajsa Stina Åkerström sjöng om hur det kan gå när två människor samtidigt vill lägga beslag på butikens sista liter mjölk. Suveränt. De bästa kärlekstexterna skrivs av unga, trötta och uttråkade amerikaner. Med gudfruktigheten i högernäven och skenheligheten i vänstern är USA en utmärkt plattform för kärlekstexter om den rent prepubertala skräck många amerikaner verkar hysa inför kvinnor. Uppväxta med USA:s traditionsbundna könsroller och med den medelklasskonservativa kärnfamiljsidyllen som idealbild blir deras texter om emotionell oförmåga och olycklig kärlek lätta att förstå. Lou Barlow, sångare och gitarrist i Boston-trion Sebadoh, är i mina ögon en av USA:s mest begåvade text- och musikförfattare. Barlowstexter handlar ofta om en värld överfull av svek och olycklig kärlek. Om att vara kär i någon men inte veta hur man talar om det, eftersom man aldrig fått lära sig vad begrepp som mänsklig kontakt och kommunikation innebär. I denna värld är Barlow själv mest ledsen av alla, helt oförmögenatt bryta apatin och håglösheten. Som de flesta förstår är en ödslig, akustisk ballad signerad Sebadoh något som kan få den mest känslokalla person att okontrollerat börja snörvla och famla efter näsduken. När Lou Barlow inte är på balladhumör komponerar han lätt punkiga och ibland lite väl konventionella alternativrökare. Sebadohs nya platta Harmacy skiljer sig avsevärt från Bakesale, deras förra och smått framgångsrika platta från 1994. Den präglades i mycket större utsträckningav positiva känslor och om inte solsken, så i alla fall tillfälligt uppehåll. Det kändes som om det fanns en tendens till framtidstro från Barlows sida. Men det var tydligen ett temporärt tillstånd. Harmacy påminner istället väldigt mycket om Bubble & scrape, från 1992: det är mörkt, mera akustiskt och lätt uppgivet. Vad jag saknar lite grann på Harmacy är soliditeten. Några av plattans 19 spår är väl svaga för attkomma från Barlow och Sebadoh. Men att två av plattans sånger brakar rakt in på min lista över Sebadohs fem bästa vittnar om rejäla toppar. Dels singelspåret Beauty of the ride, som med sina totalt bedårande gitarrharmonier i Byrds bästa anda bör få fler att upptäcka vilket enormtbra band Sebadoh är. Men framför allt Too pure, plattans starkaste spår och en av årets allra starkaste sånger. Med Too pure har Barlow skrivit en såvacker sång att tårarna nästan börjar droppa ner på tangentbordet förstagången jag hör den. Detta är Lou Barlows försvarstal till sin kvinna - han ursäktar sin totala oförmåga att visa hur mycket han i själva verket älskar henne. Han vet inte hur man gör, men en sak vet han: ifall det gick skulle han vilja bo i hennes hjärta. Han vill hålla henne hårt intill sig men han kan inte förmå sig att lyfta armarna och hans allt mer tilltagande apati har fått honom att fundera på vad det egentligen finns för vägar ut ur skiten. Som lyssnare får man intrycket av att Barlow håller på att ta farväl. Fast från vad vågar jag inte gissa. Tidigare höll jag Spoiled children från Sebadoh III och senare även på soundtracket till Larry Clarks Kids som bandets allra bästa sång. Nu ligger den på andra plats.