Jag kan inte låta bli att tänka på Yngwie Malmsteen legendariska citat " Less is more... how can that be? It's impossible... more is more" när jag lyssnar på Håkan Hellströms andra del av Rampljus. I uppföljning till det som nu är ett konceptalbum i två delar, håller Hellström inte tillbaka på krutet - det är ohämmade blåsinstrument, jazziga melodier, Leila K som rappar och… Mikael Persbrandt?
I en löst sammanhängande historien har Persbrandt rollen som talangscout på fiktiva skivbolaget ”No Hit Records”. Håkan Hellström ringer upp Persbrandt i Det här är showbiizz och försöker få honom att lyssna på en låt.
”Jag har gjort en låt som min mamma tycker är den bästa någonsin och jag tror att den kan sälja hur mycket som helst”, hävdar Hellström. ”Det är bra att mamma tycker det. Men tyvärr kid, vi tar inte emot sån skit”, svarar Persbrandt.
VA?! Det är obegripligt för mig varför Håkan Hellström börjat med sketchkomedi.
Jag blir så matt i hela kroppen av att lyssna på Rampljus, det är ett obegripligt virrvarr av nonsens som aldrig tycks ta slut. Att Håkan Hellström inte nöjde sig med en, utan behövde två skivor för detta projekt är utom min fattning. Det finns såklart några låtar som är okej, till exempel Va inte född att följa efter som nästan är bra. Med med risk att låta som en argsint tonåring så tycker jag att Håkan Hellström är skämmig - jag som lyssnare får skamsköljningar. Vill bara att det ska ta slut.
