Att recensera Håkan Hellström är som att recensera alla minnen och upplevelser jag haft sedan 10 års ålder. Det är svårt, jag blir omedelbart nostalgisk och lite sorgsen över att barndomen, tonåren och de tidiga ung vuxenåren är förbi. Jag gissar på att mina upplevelser inte är det minsta unika; många av oss har skrikit “ge mig arsenik ba-pa-paaa” på den allra första hemmafesten, gråtit på konserter och lutat oss på spårvagnsfönstret i Göteborg och insupit gatorna som vi hört i låtarna.
Men som en liten tröst nu när alla minnen bleknar mer för varje år som går är att Håkan Hellström fortsätter släppa musik. Den kanske inte är lika pampig och rivig som förr, men det är inte jag heller. Tillsammans med Göteborgs symfoniorkester har Hellström skapat Illusioner. Skivan är mjuk som sammet och snäll mot själen. Öppningsspåret I dina armar är en perfekt kärleksförklaring och när han sjunger “du tar nästan död på mig baby, men vart skulle jag annars dö, om inte i dina armar” så ryser jag! Därefter fortsätter det så, det är många starka känslor och vackra fraser.
Den här recensionen går inte att skriva utan att även nämna låten Vänta tills våren som jag tror kommer bli jättefin att se live. Trots att jag är “emot” långa låtar så är de sex-trettio inte tillräckligt. Jag vill inte att den ska ta slut. Håkan Hellström är den enda som kan sjunga om Colombia, Cleopatra och buddhism i en och samma vers utan att det låter tokigt. Han målar fortfarande upp magiska världar och fortsätter överraska.
Eftersom jag är väldigt förtjust i att berätta för er vilken min favoritlåt på en skiva är och jag ofta använder den här plattformen som en dagbok snarare än en allmän recensionssida så vill jag prata om Mitt hjärta är ett jordskred. När Hellström sjunger “mitt hjärta är en fågel men jag ger den sprit och piller för att den ska tystna. Somna in, drick mer och slumra”. Ja, då jävlar, då kom tårarna. Har man upplevt hjärtesorg eller psykisk ohälsa så kan igenkänningsfaktorn vara hög här. Mitt hjärta är ett jordskred är så himla on point så att jag får fysiskt ont i kroppen. Och visst låter intromusiken precis som Mando Diaos Misty Mountains?
Jag hade kunnat skriva en novell om varje låt, men det är nog bäst om ni bara tar och lyssnar på Håkan Hellströms Illusioner.
