Jag var rädd att detta album skulle låta likadant som sin föregångare – i så fall skulle det vara första gången i Håkan Hellströms karriär – men efter att ha lyssnat på skivan kan jag dra en lättnadens suck.
2 steg från paradise har sin egen identitet, den är ett nytt kapitel. På samma sätt som Håkan tidigare snöat in på samba, progg och boogierock, och tvingat indiepubliken att svälja fördom efter fördom, går han här in för funkiga madchester-trummor och Isaac Hayes urbana träblåsarrangemang. Till skillnad från den forcerade svängfesten på Det är så jag säger det funkar Håkans nya groove rätt bra, förmodligen på grund av att den centrala i låtarna hela tiden är de djupt melankoliska texterna. Men albumets största höjdpunkter är ändå de tre maffiga balladerna, som alla är av Kärlek är ett brev skickat tusen gånger-kaliber. Håkan Hellström har med andra fått till det ännu en gång. Tyvärr, känner man sig nästan manad att säga – i låttext efter låttext och intervju efter intervju garderar han sig och gör sig redo för att misslyckas musikaliskt, se sin stjärna dala och bli övergiven. Men det stora fallet kommer aldrig. Han är precis så bra som alla tusentals fans tycker att han är. Fortfarande, och vare sig han vill det eller inte. Endast i teorin kan han vara medioker.
