De första två skivorna i Gurus [I]Jazzmatazz[/I]-projekt har haft den lustiga egenskapen att de sökt sig in i de minst musikintresserade av hem. De bara står där i hyllorna, som vilken annan på måfå vald kletzmer- eller Jamiroquai-skiva som helst. I början av 90-talet ville alla ha Blue Note-romantiken - hiphop härrörde från jazz och rapping var egentligen bara en variation på scatting. Men om du i dag sluter ögonen och återvänder till Gurus [I]Jazzmatazz[/I]-skivor, känner du aldrig doften av blöt neonglänsande asfalt, du känner doften av en stor caffe latte och en muffin. Fast på den tiden var Gurus jazzhatt och nonchalanta tandpetare ett bra säljargument. Allt som behövdes på det var lite matazz, och vips - [I]Jazzmatazz[/I] - konceptskivan som förklarar betydelsen av hederlig gammal souljazz. Det dröjde inte länge innan det hela blev ganska enahanda.
Till den tredje delen är det naturligt att Guru förstår att hans uppdrag som musikkonservator är över. Att Isaac Hayes och Herbie Hancock är med och mumlar på var sitt spår på [I]Streetsoul[/I] förändrar inget, det är bara en kuliss. I hemlighet svidar [I]Jazzmatazz[/I]-serien om för att gå på nattklubb med en handfull rara amerikanska soulsångerskor.
Till [I]Jazzmatazz: Streetsoul[/I] är det öppet för The Neptunes att välsigna Kelis och Macy Gray med sin talang för r'n'b-rytmer. Bättre ändå är det när Angie Stone samsas med Guru om DJ Scratchs rytmspår till [I]Keep Your Worries[/I]. Egentligen brister skivan bara i Gurus rätt träiga produktioner och i Erykah Badus vämjeligt cymbalvispande vokaljazz på [I]Plenty[/I].
Skivans manliga vokalister Craig David och Bilal övertygar bäst, mycket för att de spåren för tankarna till [I]Royalty[/I], låten som Gang Starr gjorde tillsammans med K-Ci & Jojo. Och över ett gällt DJ Premier-beat är saken biff: [I]Hustlin Daze[/I] med Donell Jones blir den nya soulen för alla äkta hiphop-skallar att sjunga på i duschen.
Skivbolag:
Artist:
