I skapelseprocessen med Abbatoir Blue/The Lyre of Orpheus skapade Nick Cave Grinderman tillsammans med utvalda delar av Bad Seeds (Warren Ellis, Martyn P Casey, Jim Sclavunos). Han hade tröttnat på att sitta och skriva hemifrån och i efterhand presentera materialet till sitt band och ville jobba mer improvisatoriskt.Tanken på att Nick Cave skulle behöva återuppfinna sig själv är ganska skrattretande. Få artister håller en sån genomgående hög kvalité på allt han släpper från sig som herr Cave. Ändå blir det helt självklart redan när skivan går igång med orden ”I’ve got to get up to get down and start all over again” att det här var något som måste hända. Det finns ett gram dött kött på den här skivan. Som om Birthday Party aldrig funnits destillerar de fram kristallerna ur den mest gotiska bluesen och den mest maniska punken tills allt som finns kvar är ett kontrollerat vansinne över vilket Cave predikar som en besatt voodoopräst. Det lugnar sig lite en bit in, några spår är relativt traditionella Bad Seeds-skapelser, men hotbilden är intakt hela vägen fram till slutet. Kanske är det en sorts femtioårskris. Kanske vill Cave tvätta bort stämpeln som svärmorsdröm efter 90-talets lågmälda hitkavalkad. Men jag vill tro att det här är något annat än banal åldersnoja. För varför skulle någon som med lätthet kör över de allra flesta av sina yngre kollegor behöva bevisa något? Nej, Grinderman handlar om glädjen i att spela tillsammans som band och att veta att man behärskar så många olika tekniker att man inte längre behöver hävda sig. Istället går de bara upp to get down and start all over again. Amen.
Skivbolag:
Artist:
