Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov?
På hans första soloalbum - huvudsakligen verkligen ett soloalbum i ordets bokstavliga bemärkelse, förutom diverse gästspel - är både ordningen och passionen hursomhelst återställd. Här är farligheten lika påtaglig som romantiken, och redan i inledande Pantomina förför melodin lyssnaren till att vrida upp volymen så att ljudväggen när gitarren kommer in omedelbart når direkt skadliga nivåer.
Mitt i allt det finns elegant insmugna elektroniska detaljer och smarta blinkningar till både klassisk soul och dagsaktuell r’n’b, mest påfallande i Lockless. Men trots de stilfulla arrangemangen är det Greg Dullis känslosamhet som är hans största tillgång. I okaraktäristiskt lågmälda Marry Me når hans vädjande frieri bara till den dörr hon just stängt bakom sig på väg bort, och om hans gitarrlarm annars kan skada öron är den sortens knappt uthärdliga övergivenhet direkt hjärtekrossande.
