Efter sju års arbete har frontfiguren James Allan lyckats ro i hamn med ett helt nytt album. Omslaget är en uppenbar vinkning till The Clash och deras signum London Calling. Visst är det snyggt, men syftet går helt förbi mig.
På den nya skivan har bandet återigen hängivit sig till den känslostormande rockmusiken. Stundvis väcker musiken min nyfikenhet, såsom låten Shake The Cage (für Theo). Med sin skotska accent slänger James Allan ur sig hastiga ord, som tillsammans skapar en vacker röd tråd.
Därefter slungas vi in i ett stillsammare och skörare tempo. Den här gången sjunger James Allan om sin kusin Kathleen, som han inte längre har kontakt med. Det nostalgiska och romantiska verket känns väldigt typiskt Glasvegas.
Med det sagt har bandet även utforskat okänt territorium. Dels känns berättelserna dystrare än vanligt, dels påminner musiken ibland om en musikal. Men oavsett vad är det James Allans röst som alltid står sig starkast. Utan honom skulle både albumet och bandet framstå som mediokra.
Med tanke på att det tog sju år att göra färdigt albumet hade jag hoppats på mer. Trots att bandet har vidgat sina vyer lyckas inte Godspeed lämnat ett större avtryck på mig. Visst fastnar enstaka låtar i minnesbanken (Keep Me a Space), men överlags påminner albumet om mellanmjölk.
