Further

I alla tänkbara media nojar man för att det ska bytas årtusendeoch alla vill att vi ska få ångest. Det är okej, men kanske lite löjligt -kommersradion börjar snart spela Lou Reeds Berlin-skiva och pånattklubbarna 1998 lägger DJerna på tidiga Nick Cave-alster som alla,svartklädda, sitter och gråter till. Jumper gör en rivjärns-cover på MikaelWiehes Titanic och Peter Hammill och Syd Barrett gör en fullsatt spelningpå Globen. Nå, riktigt så illa kanske det inte blir, men ordet pretentiös har undervåren 1997 haft en rejäl renässans vilket Geneva troligen är glada över. Delåter som en blandning av Queen, The Cranberries och Suede. Inte likaklatschiga som Queen, inte lika pisstråkigt lalliga som Cranberries ochinte lika refrängstarka och medryckande som Suede. Men om man tar de mersvårmodiga aspekterna hos de tre ovanstående, börjar det brännas.Det finns minus: liksom Suede har de en tendens att låta den stökigaljudbilden bli enerverande (jag vet inte vad detta beror på, men jag fåront i huvudet när jag lyssnar på något från Suedes senaste, fastän jag gillar låtarna jättmycket. Det är något med diskanten), och de har lite förkrystade sångmelodier. Men vad fan, de slår sina gitarrer lika hårt somRide gjorde en gång i tiden och det har jag saknat trots att det finnssvenska band som också bankar fint. Som någon sade: en bra skrammelgitarr är en bra gitarr.