"Det här är den absolut sista låten", suckar Freddie Wadling med både ömsinthet och smärta i rösten. Han förklarar att hans fot tar kål på honom, och att han inte orkar mer. "Den allra sista", skrattar han till, och så inleder han Walk stilla viskande innan han briserar i refrängens "Love, peace, happiness, eternity - all these walk with me". Mindre än två månader efter den här allra sista konserten hade Freddie Wadling vandrat in i evigheten.
Mot slutet av sitt liv var Freddie Wadling påtagligt märkt av sjukdom, och Sveriges bästa sångröst hade förlorat en del av sin kraft. Men den hade inte förlorat något av sin intensitet eller personlighet, och oberoende av hur han mådde eller hur intresserad han egentligen var av de sånger han sjöng kunde Freddie Wadling som ingen annan alltid låta fullständigt innerlig och engagerad.
Med långvariga följeslagaren Sebastian Öberg och hans cello intill sig, och med Björn Almgrens mångfacetterade detaljnoggrannhet bygger han stommen i konserten på de starkaste sångerna från det sista studioalbumet Efter regnet. Owe Thörnqvists När min vän, Stina Nordenstams förunderligt vackra Nu lyfter vi från marken och den poppigt svängiga Traffic-översättningen Papperssol blir bräckligt innerliga, och även om kraften från förr förminskats finns fortfarande en intensiv och Beefheart-skrovlig högljudd passion i den gamla Cortexfavoriten You Can't Kill The Boogeyman. På samma sätt är det udda covervalet i hyllningen till nyligen avlidne David Bowie - I'm Deranged - lika modigt och suggestivt utmanande som stilfullt utfört.
Men som med andra aktuella TV-lanserade artister klämmer man på CD-utgåvan in Freddie Wadlings påfallande pliktskyldiga Så Mycket Bättre-tolkningar som ett oönskat post scriptum. De gör inget positivt för Freddie Wadlings minne, för inte ens han förmår göra något meningsfullt av Tommy Nilsson-dumheter och Lisa Ekdahl-trams. Ett par ytterligare lösa bonusspår tillför inte heller något, och den kräsne hoppar med fördel över dem genom att välja vinylen.
