Redan på första spåret, Rescued, känner man igen Foo Fighters och deras välbekanta sound. De låter precis som de ska: gitarrerna och riffen är där. Men så slås man av att något ju faktiskt är annorlunda den här gången.
Det har gått över ett år sedan trummisen Taylor Hawkins tragiskt gick bort i Colombia där Foo Fighters för tillfället turnerade. I dag släpper de But here we are, som är deras första album sedan dödsfallet – och med den nytillkomna trummisen Josh Freese.
Albumet rör sig fritt i sina vanliga territorier, där arenarocken alltid är central men emellanåt får besök av något mer avskalat och skört. Show me how är vacker och terapeutisk, med ett härligt, trasigt stämparti där Dave Grohl gästas av ingen mindre än sin dotter, Violet Grohl. Under you flirtar soundmässigt med tidigare hitsen Learn to fly och Long road to ruin.
Om det är något jag alltid älskat med bandet mer specifikt är det deras sätt att kunna leverera flerdimensionella låtar. The Teacher är just en sådan. Det händer mycket i det tio minuter långa spåret där man upplever en känsla av att befinna sig i en enda lång läkeprocess med alla dess tillhörande steg. Dave Grohl och Taylor Hawkins var oskiljaktiga och man kan riktigt höra Daves saknad efter sin vän (”counting every minute, living breath by breath”).
Det har gått snabbt för Foo Fighters att producera ny musik så kort tid efter att ha mist en bandmedlem. Men det är som om det inte funnits något annat sätt att lindra sorgen på än att just skriva ett nytt album. Och det har de gjort rätt i. Varje ton och textrad känns extra stark, inte minst i avslutande Rest.
But here we are, som titeln lyder, är det första kapitlet på resten av historien om Foo Fighters. Och det är ett väldigt lovande första kapitel.
