gör ett försök att förklara det. Singeln Pneumonia
är en disharmonisk, småjobbig men intressant poplåt med en sångare någonstans mellan Damien Jurado och Bright Eyes som -- förutom sedvanliga trummor, bas och gitarr -- backar upp sig själv med två helt maniska skivspelare. Andrew Broder som han heter, gör större delen av percussionjobbet själv, bara genom att scratcha -- och det med ett väldigt imponerande tonspektrum, snarare än som den onödiga clownen bakom två skivspelare i ett rockband. Broder är 23 år och spenderade tonåren i en rad punkband (bl.a. Shampoop) i hemstaden Minneapolis, för att några år senare skriva för graffiti- och hiphop-fanzinet Life Sucks Die, släppa mixtejper som DJ Andrew, nomineras till Minneapolis Music Awards Best turntablist och förutom Fog även sammansmälta jazz och pop i experimentella Cropduster. Punkt 1, fallet korsbefruktningar, är fortfarande svårsmält, helt enkelt för att de flesta (och givetvis med Limp Bizkit som överhuvudtaget inte borde nämnas här, som skolboksexemplet) har fallit så osmakligt illa ut. (Och för att världen är en mörk och läskig plats när "rapmetal" är en vedertagen och laglig musikgenre.) Men att solskygga postrockentusiaster shoppar på just The Sound and Fury, specialiserade på det mesta så länge det är perifert, är ingen slump. Eller som Andrew Broder själv förklarar saken: vi är många som tilltalas av en likande estetik. Han har förstås rätt. Du lyfter kort blicken från ditt skivfack och blir nyfiken på ett intilliggande. Onaturligare än så behöver det inte vara. Och ur det perspektivet kan korsbefruktning ge ganska vackra avkommor. Fogs är tyvärr på tok för schizofren, spretig, rastlös och smålustig. Men Broder har ändå gjort en insats: han ger rock/hiphopfusionen en ärligare chans, han scratchar som en liten prins och han har lånat in rapparen MF Doom som introducerar skivan med en stunds spoken word -- också skivans enda harmoniska spår.
