Fleet Foxes - Crack-Up

Patrik Forshage 00:00 16 Jun 2017

Sommaren 2008 blev en låt från Fleet Foxes då sprillans nya debutalbum språngbräda för två unga systrar från Enskede. I ett YouTube-klipp från en skogsdunge sjöng Johanna och Klara Söderberg en cover av Tiger Mountain Peasant Song sommaren 2008, och med det klippet (som nu är uppe i fem miljoner visningar) inleddes den saga om First Aid Kit som sedan dess inneburit tre album, framträdanden för kungar och legender och stora internationella succéer. 

Hur har det gått för Fleet Foxes då? Inte riktigt lika målmedvetet spikrakt, kan man lugnt konstatera. Efter deras andra album Helplessness Blues från 2011 blev det tyst, när Robin Pecknold la ner alltihop för att flytta till New York och börja plugga. Sedan dess har bandets avhoppade trummis Josh Tillman under namnet Father John Misty hunnit göra tre album, allihop med samma noggranna komplexitet som Fleet Foxes, men från Fleet Foxes har inte hörts en enda ton. 

När Robin Pecknold till slut insåg att studier inte var vad han ville ägna sig åt  återvände han till exakt samma ställe där handlagt ifrån sig bandet. Redan med Helplessness Blues började Fleet Foxes folkpop dra åt alltmer komplexa strukturer både avseende komposition, arrangemang och vokalharmonier, och när Robin Pecknold nu fullföljer den utvecklingen finns inte utrymme för några bagateller. 

Den tidiga försmaksreleasen Third Of May / Ōdaigahara sätter tonen, med nio minuter av ideliga byten av teman, tempon, takter och arrangemang. Redan där blir det tydligt att Crack-Up absolut inte är för den som söker snabba kickar och okomplicerade melodier,. 

Men för den som tar sig tid är det en desto rikare skiva. För lika tungt, svårmodigt och komplext som det är, lika mångbottnat och innehållsrikt och hisnande vackert är det. Vokalharmonierna har kanske inte så mycket med Simon & Garfunkels lättnjutna smidighet att göra längre, men även om komplexiteten är mycket större i stycken som Naiads, Cassadies har skönheten inte minskat alls. Ännu vackrare är stilla Kept Woman som ekar sakralt med stämmor som systrarna Söderberg måste drömma om att sätta tänderna i.

Fleet Foxes kräver tålamod av sina lyssnare när de stillsamt resonerar, ibland djupt introvert och ibland rättframt men försiktigt om förvirringen efter presidentvalet - både i If You Need To, Keep Time On Me och titelspåret - eller om rasistiskt våld i Cassius. När de viskar lystrar vi förstås noggrannare, som man gör, och då får vi tillgång till galaxer av skönhet och förunderlig detaljrikedom.

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.