Jag vidgar mina vyer och tar mig an en ny musikgenre genom att recensera FKA Twigs. Känner mig som en person utan riktning, men jag låter Tahliah Debrett Barnett, som hon egentligen heter, visa vägen. Vi hamnar på en plats där R&B och elektronisk musik samsas om utrymmet med drömpop.
Magdalene är en kraftfull, unik och känslosam skiva. Den härstammar ur hjärtesorg men utvecklas till något positivt. FKA Twigs har brutits ner av kärleken till den grad att hon legat förlamad och oförmögen att jobba, och ironiskt nog var det jobbet som räddade henne ur depressionen. I sitt pressmeddelande säger hon “I stopped judging myself and at that moment found hope in Magdalene. To her I am forever grateful.” Får gåshud av att FKA Twigs pratar om skivan som en person. Det är tydligt att de har ett speciellt band som ingen anna förstår.
Men hur mycket jag än tycker att skivan är poetisk och djupet enormt så har jag svårt att tycka om musiken. Varje stavelse och melodi är så pass omsorgsfullt övervägt, att resultatet blir överarbetat till den grad att jag tappar intresset helt. För att backa upp mitt misstycke så läste jag alla recensioner som fanns ute i torsdags. Fann bara tior i betyg och hyllningar. Magdalene är älskad av alla utom mig.
