First Aid Kit: “Vi fick tänka om och det tog en stund att hitta rätt“

Efter sin längsta paus hittills från musiken är systrarna Klara och Johanna Söderberg tillbaka lagom till sitt femtonårsjubileum. 

First Aid Kits paus från musiken de senaste åren blev längre än de hade tänkt. Men i juni kom den första singeln från deras kommande album, som ännu inte har ett namn eller releasedatum. Samma månad fick de även ta emot Karamelodiktstipendiet som delas ut av Povel Ramel-sällskapet till personer som förnyat det svenska språket eller utfört framstående gärningar inom musik.
Klara: Det var en jättestor ära att få det. Det får man inte som ny artist, utan efter att man har hållit på ett tag och det har vi ju faktiskt gjort. Vi och Tommy Körberg fick det, så vi fick käka middag med honom.
Johanna: Och sjunga snapsvisor.
K: Vi har velat sjunga med honom jättelänge men har aldrig lyckats få till det. Vi skulle ha med honom på en julkonsert men jag sa fel månad. Så det blev aldrig av, men det var mitt fel.
J: Det är alltid speciellt att bli utvald av så många. Allt som belyser komposition och texter tycker vi är extra fint att få.

Ni firade 15 år som band i oktober i år, det är smått otroligt? 
K: Det är lite sjukt faktiskt.
J: Nu känner jag mig gammal. Men så kommer jag på att jag var 16 när vi började, då känner jag mig inte lika gammal längre.
K: Det är lite skönt också att vi har hållit på ett tag. Nu när vi går in i de här spelningarna, även om jag är nervös, så har vi ändå en känsla av att det här har vi gjort förut så det kommer nog gå bra.
J: Verkligen.

“Way Out West är vår favoritfestival i Sverige”

Under sommaren är systrarna ute på sin första turné sedan 2019, turnén som fick avbrytas på grund av utbrändhet. Deras första Sverigespelning efter lika lång tid blir på Way Out West. Spelningen blir deras fjärde på festivalen, och den första sedan 2015. Bland deras första konserter efter uppehållet var brittiska Glastonbury med cirka 200 000 besökare.
J: Det har varit jätteläskigt.
K: Det kändes nervöst under de första spelningarna men sedan väldigt naturligt. Vi har ju gjort det sedan tonåren så även om man har haft en paus på tre år så sitter det kvar i kroppen.
J: Nu känns det superbra. Way Out West är vår favoritfestival i Sverige, så det känns skitkul. Men det är alltid extra nervöst att spela på hemmaplan.
K: När vi spelar utomlands är det inte så många som vi känner som är där. När vi spelar på hemmaplan är man så nära sig själv på ett annat sätt. Man måste alltid gå in i en persona, sitt självsäkra jag, när man går upp på scenen och det blir svårare på hemmaplan. Man känner sig lite mer skör på något sätt.

Varför blev det en så lång paus?
J: Först var Klara utbränd i ett år, sedan kom pandemin och sedan blev jag gravid. Det tog också längre tid att göra skivan, för vi kunde inte resa utomlands och spela in den som vi brukar. Vi fick jobba mer med svenskar, vilket var jättebra men vi är så vana vid att alltid göra allt med amerikaner. Så vi fick tänka om och det tog en stund för oss att hitta rätt. Innan har vi åkt till USA, varit där i en månad och jobbat väldigt intensivt varje dag. Nu har det varit en mer utdragen process. Vi har spelat in några dagar och kommit tillbaka till det några veckor senare.
K: Exakt. Vi har fått mer tid att smälta låtarna och fundera. 
J: På den förra skivan spelade vi in dygnet runt och det var så mycket att man tappade greppet om skivan. Nu ville vi inte göra så, utan ha lite mer kontroll och lugn och ro.

Systrarna har under sin karriär tagit flera pauser från musiken på grund av utbrändhet, och till skillnad från många andra artister har de tagit lite längre uppehåll mellan deras album.
J: Det är alltid läskigt att pausa när man är inne i det. Vårt yrke är så extremt, att åka på turné och vara på scen är jättemycket bekräftelse. Så kommer man hem och så är det tomt. Det kan jag tycka är det värsta med vårt jobb. Det är höga toppar, men dalarna kan också vara ganska djupa. Det kan vara svårt att hitta en balans i livet. Nu är det så ännu mer för mig som har barn, när jag kommer hem är jag mamma och det är en väldigt stor omställning. Sen är det lika stor omställning att komma tillbaka. Men vi vill hellre jobba långsiktigt än att bränna ut oss hela tiden. Det är bättre att ta det lite lugnt så att man kan hålla på längre.

2018 kom deras senaste album Ruins, ett lite mörkare och mer introspektivt album. Efter det har de släppt flera hyllningsprojekt till andra artister, som ett liveinspelat album med covers av Leonard Cohen, en dubbelsingel till minne av Silver Jews David Berman och deras tolkning av ​​Ted Gärdestads Come Give Me Love till förmån för Cancerfonden. Den sistnämnda låten gjordes tillsammans med producent Daniel Bengtsson, som också är producent för deras kommande musik.

Vad kan ni berätta om den nya musiken?
K: Jag tycker att det är vår bästa skiva.
J: Jag tycker också det. Jag tycker att låtarna och texterna är bättre än någonsin.
K: Skönt att vi känner likadant. Det är absolut det mest poppiga vi har gjort. Vi har inte haft några regler för vad som inte får vara med utan gått på ren inspiration. Skivan är ganska positiv, inte bara, men det finns mycket hopp tror jag.

Det senaste albumet Ruins var ju ett uppbrottsalbum, ville ni göra raka motsatsen?
K: Vi satte oss inte ner och tänkte att “nu skriver vi så här”. Utan det var mer att det kom en längtan från att ha sjungit de där låtarna så länge på turnéer att det blev ganska tungt. 
J: Det brukar alltid vara så att en skiva är en motreaktion på skivan som kom innan. Man vill bara göra något helt annorlunda för att man är trött på det. Sen så har vi mått ganska bra under de senaste åren, så det kanske också återspeglas i musiken.

Vad kretsar texterna kring, ville ni göra något mindre personligt eller sårigt?
J: Det är mycket om frigörelse, att stå på egna ben efter ett uppbrott. Det är som en fortsättning på Ruins. Det handlade om att vara mitt inne i ett uppbrott, så det här kanske är på andra sidan.
K: Det är alltid personligt, jag tycker att det är ganska ointressant om det inte finns en nerv. Det måste komma från någon plats inombords. Det blir intressant när man sjunger om någonting som är lite jobbigt.
J: Jag tycker snarare att vi har blivit mer personliga på senare tid. Tidigare har vi varit barn som skrivit sagor, nu har vi mycket mer emotionellt bagage så det finns väldigt mycket att ta av.

När de inte skrivit sin egen musik har systrarna ägnat sig åt flera olika samarbeten och även skrivit låtar åt andra artister, bland annat med Thomas Stenström, Markus Krunegård och Maja Francis.
K: Det är kul för att det är en utmaning att sätta sig i ett rum med en annan artist där man måste vara lyhörd. Vi har starka idéer och krav på vår egen musik som ibland kan sätta käppar i hjulet för en när man sätter sig och ska vara kreativ. Man går in med den kritiska blicken. När man skriver åt någon annan är det lättare för man är mer förlåtande mot andra än vad man är mot sig själv. Det blir lite friare på något sätt. Ibland kan det ju också leda till att vi skriver något till oss, en låt på vår skiva började som en låt åt någon annan.

Blir det lättare att skriva för varje album eller är processen likadan?
K: Jag vet inte om det är lättare. Processen i sig är ganska lik, förutom att jag verkligen har försökt att vara mer öppen och positiv. Jag är mindre självkritisk också.
J: Du har blivit bättre sedan du började skriva med andra, det kommer snabbare. Men det är som vilket hantverk som helst, om man gör det mycket blir man bättre.
K: När man skriver med andra har man inte tid att tänka om det verkligen är bra. Det är bara att kasta ur sig saker. Man måste vara öppen annars kommer man aldrig vidare.

Det känns som att ni fortfarande har distans till karriärdelen av musiken, hur behåller ni den?
K: Det låter extremt klyschigt, men det viktigaste är musiken. Vi tycker fortfarande att det är lika kul som vi gjorde för 15 år sedan, ännu roligare nu på vissa sätt för jag känner mig inte lika rädd som jag var då. Jag hade så himla mycket tankar kring hur det skulle vara och få låta. Nu är jag lite mer obrydd. Det finns ju en trygghet i att det vi gör fungerar, folk kommer när vi spelar. Samtidigt kan jag tänka “gud, tänk om ingen kommer”. Men jag tror att det är ganska bra. Jag vill ju inte ta det för givet.
J: Det är både och. Man måste också tycka att man är asbra när man står på scen, för det är en sådan sjuk grej att göra. Att ställa sig framför 10 000 pers, “hej kolla på mig jag har något att ge dig”. Man är ju lite knäpp i huvudet, lite narcissistisk. Annars skulle man ju inte göra det här. Men vi har ju fått väldigt mycket perspektiv på det vi gör genom pauserna.
K: Vi har ju varandra och det bidrar också till det. Man har en person som känner en extremt väl, vet ens bra och dåliga sidor. Vi behandlar ju inte varandra annorlunda. Vi tycker heller inte om hierarkier. När vi är ute på turné med vårt team så försöker vi skapa en härlig och trevlig atmosfär tillsammans. Vi vill vara vänner med folk.

First Aid Kit spelar i Slottsskogen under torsdagen den 11 augusti.