“Man måste utgå ifrån att våga testa nytt” säger Esther i ett pressmeddelande om den nya EP:n Wander. Det är tudelat tycker jag, för hur bra det nya än är finns risken att man saknar det gamla.
Den nya EP:n är bara fyra låtar lång, men som så ofta med Esthers musik tycker jag verkligen det räcker. Varje låt har en helt egen identitet. Det finns ett smygande men sammanhängande pop-sound i varje låt, men annars är det inte mycket som binder dem samman. Motsägelsefullt nog hade jag gärna hört ett längre album av henne, också.
Sen var det det här med att våga testa nytt. Det hörs verkligen att Esthers annars ganska mörka, nästan mystiska och sagolika musik fått ett poppigare och ljusare lyft. Redan när första singeln Half a heart beating släpptes märktes det att soundet förnyas. Ett betydligt studsigare beat, och tydligare svängig melodi än vad som hördes på förra EP:n Sleeping with a parachute. Det är lite lättsammare, men inte alls i negativ bemärkelse. Displaced är den låt som känns närmast den Esther vi hört förut.
I alla fyra låtar är det Esthers hesa och nästan viskande röst som bär de lågmälda och poppiga beaten. Musiken är inte direkt avskalad, det är svåra elektroniska ljudbilder som då och då får sällskap av ett vid det här laget nästan karaktäristiskt piano, och så ett pulserande beat. Men jag tycker att det är sången som gör att hon sticker ut i denna EP, jämfört med den förra när musiken var mer drivande.
Jag gillar att Esther testar nytt, eftersom det uppenbarligen blev väldigt bra. Men den orättvisa risken med att det man gjort tidigare är så extremt bra är att man kanske inte alltid som lyssnare vill att det förnyas. Jag hade till exempel gärna hört en Ghosttown 2.0 i Wander, men man ska ju inte vara girig.
