Kalla mig gubbe, go ahead, men Atlantis är vårens bästa svenska skiva. Den är så bra att vi åter måste dra fram en alltför ofta använd referens i ljuset, hur förutsägbar den än är, The Band. Liknelsen har använts förr både om Eldkvarn och om drösvis med andra veteraner,men till skillnad från andra som jämförts med Kanadas Kungar är det en i högsta grad relevant referens, och den skämmer inte Eldkvarn.
Under överinseende av Jari Haapalainen har Eldkvarn, inne på sitt 34:e år tillsammans, snabbt spelat in Pluras stadiga rocklåtar, framtvingade efter flerårig skrivkramp. Med sin självklara kombination av rootsrutin, elegans och friskhet, uppburet av Carla Jonssons gitarrer och framför allt Claes von Heijnes superba orglar (som får den här skribenten att orera om Garth Hudson) blir Atlantis Eldkvarns organiska källartejper och jublande sista vals i en och samma skiva.
Håkan Hellström agerar berusat euforisk Van Morrison i lillebror Jonssons obligatoriska bidrag Konfettiregn, och ovanpå allt annat rycker Christer Sjögren in som Eldkvarns egen Neil Diamond. Med ett ljuvt Flacodragspel kan Skuggan av en man som svek till och med göra det njutbart att lyssna på Svensktoppen under några veckor, även om Plura inte kan låta bli att dansbandsironiskt dra på sin frasering bara en aning. På Minnenas hotell, beläget mitt emellan de utmärkta etablissemang som drevs av Eagles respektive Blå Tåget, finns countryrock och peruanskt kokain sida vid sida med progg-arv och Arbetets Lov.
Den sortens rocklyrik (jo, faktiskt) och ordrika noveller, ständigt pendlande mellan det bittert övergivna och det triumfatoriskt erövrande, hade varit fullt tillräckligt. Men den här gången är det bandet - Bandet - som får Winnerbäck, Sundström, Hellstrand och alla andra vispoeter att ställa in sina sommarturnéer, dra ner rullgardinen och hoppas att Plura snabbt ska flytta ut i skärgården igen.
