Titeln är vacker, men att kärlek inte är pop är svårt att inse. Och dessutom inte det minsta sant. Kärlek bor i små melodier man blir tårögd av för att de är minnet utav Den. Den man tänker på när man ska somna. Den vars minne man bär inristat som ärr på sin kropp, och vars beståndsdelar fortfarande finns kvar någonstans inuti en. Pop beskriver precis det.
Och Sarah Assbring avhandlar allt bittersöta, bitterljuva, och bara bittra som finns i relationer i sin mjuka, dunlätt melankoliska pop. Visst kan det tyckas överdrivet sentimentalt, om man är den okomplicerade typen, men det är ingen om man ska vara ärlig. Skörheten i Sarahs röst och de avskalade texterna tar sig över alla invändningar. Inramningen av lätta stråkar och enstaka kling av akustisk gitarr förstärker känslan av en oförbätterlig romantiker som vet precis allt man helst inte lär sig om kärlek, liksom klassiska Felt-gitarrer och texter med en touch av The Field Mice. Så mycket bräckligare kan pop inte bli. Och sällan så mycket bättre.
