För ungefär 31 år sedan visade Edwyn Collins världen att det var möjligt att göra utsökt pop utan att reproducera, redan då, trötta machoideal. Då åstadkom han några av pophistoriens finaste pärlor med Orange Juice, nu följer han upp helgjutna soloalbumet Losing Sleep från 2010. Det är mer naket den här gången, som i låten som heter just 31 years. Den själfulla produktionen blottar stundtals att Edwyns röst är lätt märkt av ålder och sviter av sjukdom. Något som inte märktes på den mer drivna föregångaren. Men när Edwyn konstaterar ”What the heck, I’m livin’ now” kan jag inte låta bli att le. Även om det här är långt ifrån hans bästa album så är majoriteten av låtarna av karaktären att man vill höra dem igen, och igen, och…
Berättelserna om livets vedermödor talar i alla fall till mig, trots att jag inte ens var påtänkt för 31 år sen. Allra bäst är Dexy’s-osande singeln Dilemna.
Bonus: Konvolutet med en screentryckt atlantlax i lekdräkt (hane) är gjort av Edwyn Collins hustru och tillika manager, Grace Maxwell.
