Av Edwyn Collins två svåra strokes för snart 15 år sedan märks inga kvardröjande effekter alls längre, mer än käppen han stoltserar med på skivomslaget. Den där verbalt sökande släpigheten som präglade hans röst under flera år hörs inte alls, och hans pop är tillbaka i sin upptempoform mitt emellan Glasgowindie och Detroitsoul.
De raka effektiva Motown-rytmerna finns överallt, och likaså de klockrena popmelodierna och de självhäftande refrängerna. Ovanpå det är hans texter lika exakta i sina betraktelser och sina finurlighet som före tragedin, möjligen bara lite mer moget livsreflekterande och återblickande (” Long ago back In Glasgow, ambition drove my life, now I note, I must admit, I couldn’t give a fuck.”).
Allra starkast är han i In the Morning - tänk dig en munter Iggy Pop kompad av Dexys Midnight Runners i en Eurovision Song Contest 1975 - och taggigt punkpopiga Outside, men det är bara två av väldigt många toppar. Faktum är att Edwyn Collins inte låtit så här uppåt och tillgänglig sedan A Girl Like You för ett kvartssekel år sedan, och inte så distinkt.
