Ett band i förändring behöver inte vara något negativt, tvärtom kan det vara ett bra livstecken. För Editors verkar det dessvärre som om experimentlustan till slut har lett till ett ordentligt bakslag. EBM – så väl en akronym av "Editors och Blanck Mass” som en referens till Electronic Body Music – är det första albumet tillsammans med den elektroniska kompositören Benjamin John Power (Blanck Mass), som numera är en permanent medlem av bandet. Han har också fått vara en drivande motor i den kreativa processen, vilket har gjort att soundet minst sagt gått igenom en förvandling.
Resultatet? En ganska färglös historia.
Efter det lovande albumet Violence från 2018 har Editors återigen halkat snett och tappat bort sig själva. Nu finns det istället vissa likheter med deras syntdrivna album In This Light and on This Evening från 2010, med den stora skillnaden att det var stundtals briljant. Medan de då lät det elektroniska vara en del av något nytt och spännande är det nu som om de låtit sig slukas av det helt. Det sker tyvärr på bekostnad av vad som gör Editors bra.
EBM är inget heluselt album, det största problemet är egentligen att det inte lämnar några tydliga spår efter sig. Efter att de avslutande tonerna av Strange Intimacy har klingat ut återstår mest en massa frågor: Vad vill de ha sagt? Vilka känslor vill de förmedla? Är det kanske bara tänkt som ett dansant album i all sin enkelhet? Det spelar ingen roll, för det är det inte.
Istället för danslust är det en viss rastlöshet som infinner sig, i väntan på att de överdrivet långa låtarna ska ta slut. För låtlängden är också ett problem, den känns oftast helt omotiverad och blir istället ett störningsmoment. Inte heller är texterna särskilt minnesvärda, förutom möjligtvis de inledande raderna till Vibe som är svåra att glömma, men av helt fel anledningar: ”Who lights a cigarrette in that way? / I bet you are immortal”. Som sagt, albumet väcker mest frågor.
Det enda som gör att det här inte är ett regelrätt bottennapp är att det finns några låtar som är helt okej. Educate är en av dessa. Här känns inte det forna Editors helt begravt, utan får ta plats under några av de utdragna sju minuterna. Trots sina verser lyckas även refrängen i Vibe leta sig in i hjärnan och stanna kvar där, vare sig den kan kallas bra eller inte. Men mycket bättre än så blir det inte.
Vi får hoppas att EBM är ett första förvirrat försök för den här nya uppställningen att hitta rätt uttryck. Om inte verkar det dessvärre som om Blanck Mass intåg i bandet är illavarslande för Editors framtid.
