Medan vi i pöbeln lallar runt på Rusta och köper myggnät och grillkol befinner sig Edda Magnason - Monica Z med hela svenska folket - någon helt annan stans. På en dovt spotlightbelyst scen, framför ett gäng runda bord med kostymklädda män och kvinnor i silkeshandskar skulle jag gissa.
Vi rör oss bland stor jazz, saxofoner och smörsång, och inledningsvis har inga större ansatser gjorts för att uppdatera eller modernisera genren, utan vi placerar oss nöjt och bekvämt i en retro miljö. I slutet tar plattan dock en liten avstickare. I feel you trust, like a warm stone påminner mig om Ane Brun eller Frida Hyvönen, och Synchronized tar mig till Art Decade från David Bowies Low.
Det är ett alternativt universum, unikt Eddas och långt bort från sommarsverige.
