Som tonåring är det förstås meningen att man ska hånskratta åt det här.David Bowie, 50 år, gör jungle.Efter att ha gjort ett halvdussin trista skivor på 1980-talet och medverkati patetiska Tin Machine försöker Bowie nu alltså återvända till någon slagsungdomlig energi. Redan hans förra skiva, Outside, var ju osannoliktaggressiv och energisk, men tyvärr också väldigt tråkig. På Earthling harBowie tagit hjälp av två briljanta, engelska drum 'n' bass-producenter,Adam F och A Guy Called Gerald, för att fräscha upp ljudbilden lite. Närjag hör inledande Little Wonder, blir jag faktiskt riktigt överraskad.Bowie sjunger med samma nasala, darrande stämma som på sina tidiga1970-talsskivor och rösten passar faktiskt med junglerytmerna. Resten avskivan är tyvärr inte lika roande. Earthling är dels influerad av tidigjungle, dels av jobbig dreadlock-metal, typ Nine Inch Nails (som han samarbetade med på Outside), dels av en del hård, brittisk techno och triphop.Det skulle kunna bli en ganska intressant kombination, med Bowies röst sompricken över i, men i slutändan låter det fakiskt mest som Depeche Mode påamfetamin.Är man uppvuxen med Bowie tycker man säkert att Earthling är ganskaspännande. Han har trots allt lyckats hitta ett helt nytt uttryck.Jag tycker dock att Earthling låter alldeles för ansträngt modern. Detlåter som en sådan skiva som Carl Johan de Geer skulle lyssna på för attförstå samtiden.Det enda den säger mig om vår tid är att det måste vara svårare än någonsinatt vara 50 och låtsas att man fortfarande är 17.
Skivbolag:
Artist:
