Den irländska folkmusiken får mig att bara vilja vråla rakt ut i luften. Dropkick Murphys har än en gång skapat ett själsligt krig inom mig. Precis som att aprilvädret skiftar, mellan regn och sol, väcker deras musik liv i helt skilda känslor som slåss med varandra.
Turn Up That Dial är ett album som är högljutt, naivt och sårbart. Det tar inte mer än några sekunder in i den första låten för att jag ska känna mig näst intill berusad. Den säregna sångaren Ken Casey är ostoppbar när han väl har börjat sjunga med sin irländska accent.
Med kraftiga, marscherande trummor och den självklara säckpipan målar Boston-bandet upp ett underbart persongalleri. Människorna som Ken Casey sjunger om är naiva och oskuldsfulla. Råa och sorgliga. Sist men inte minst är de också starka. Dropkick Murphys har lyckats sätta ord på den mångsidighet som människan bär på.
Albumet är en gigantisk adrenalinkick som kräver uppmärksamhet. Somliga skulle kunna klaga på att bandet är alldeles för tonårs-skrikiga. Ta bara låten HBDMF, som handlar om en töntig födelsedag.
Men i ärlighetens namn spelar det ingen roll. De folkliga textraderna sätter musiken i en större kontext, som tillåter Dropkick Murphy att vara jävligt banala. På ett komplicerat sätt. Ungefär som det vanliga livet är.
När albumet väl är slut har jag bara en fråga - vad ska jag göra nu då? Att bära på både glädje och sorg på en och samma gång är en emotionellt berg- och dalbana.
