En diskret speldosa i vänstra örat avbryts abrupt av Andy Williams otåliga trummande i bägge. En snubblande golvpuka och aldrig mer än ett halvt trampsteg iväg från en vidöppen hi-hat och vansinnesmaratonet hos trianglar, klockspel, tamburiner och gitarrer har börjat. Om du bara kunde höra intensiteten och hur den ökar efter takten av en närmast Spector-besatt dirigentpinne. Om du bara kunde höra [I]There Goes the Fear[/I], tredje låten och första singeln från Doves nya LP och se de svarta fläckarna som dansar framför ögonen. Alla tänkbara endorfiner i hela kroppen vaknar till liv och försöker desperat para sig med varandra samtidigt. Och varje fan av melodier, rymd eller eftertryck kan sluta leta.
Att Doves för inte så länge sedan släppte genretrogna EP:s i försvinnande små upplagor och kompade Badly Drawn Boy på hans, är om än i inverterad bemärkelse hisnande.
De låter som det största popbandet vi har.Bara en Gallaghersk sidan-3-profil ifrån platsen under den starkast lysande strålkastaren, men utrustade med melodier som spöar alla upptänkliga watt.
Sedan händer nästa grej. Berusningen blir bitterljuv baksmälla och plötsligt är den bara där. [I]M62 Song[/I].
Ett av pophistoriens fragilast tänkbara ögonblick och anledningen till att jag står på huvudet just nu. En helt sinnessjukt vacker kärlekssmoker inspelad i det sandiga tvärdraget i vägkanten till en dammig Manchester-motorväg. Tillräckligt för att du ska förälska dig hejdlöst i första bästa förbipasserande och samtidigt innerst inne veta att det inte finns nåt där egentligen.
Jag vet inte vad som är vackrast. Om det är nämnda hi-hat som rör sig smidigare och snabbare än du hinner säga "housetolva" eller den effektiva kontrasten mellan ett sånt trumkomp och en sprucken gitarr som tar för sig mer än den borde kunna.
Trions andra två medlemmar, Jez Williams och Jimi Goodwin axlar bägge sångmanteln med ett förtvivlat ärofullt resultat. Med sånger som är klassiska redan första gången du hör dem flyttar de Manchester till Mellanamerika och gör varmsint arenasoul utan att kompromissa med vare sig format eller arrangemang. Vansinnigt stort, men utan ens en framgångsbombastisk tendens och alldeles unikt utan att vara det minsta knepigt. Som ett U2 utan faddergalor och i regi av ett nästan pornografiskt melodiskt Built to Spill. Och kanske är det just däri hemligheten ligger.
Mellan det oemotståndliga engelska hävdelsekomplexet och det tillbakalutade amerikanska högmodet. Eller i energin som annars bara är The E Street Band förunnat. Primal Screams producent Max Heyes har lagt en väldigt varm hand över de flesta sångerna och Happy Mondays Steve Osborne sin över resten.
Och jag, jag har för mycket blod i huvudet och har fått alla superlativ tonsatta.Skivbolag:
Artist:
