För en indiegeneration som tvångsmatats med Mora Träsk redan
på dagis är Doktor Kosmos kungar. Här slår de nästan knut på sig själva med en renodlad metaskiva om att göra en skiva, och försäkrar sig mot all kritik genom att sjunga alla tänkbara invändningar innan vi recensenter får chansen. På samma sätt formulerar de sina referenser ("Det låter som om Florian Schneider startat kennel med Pink och bjudit in Olof Palme på en indiepopdrink") och namndroppar alla från Timbuktu via Hives till E-Type utan att behöva stå för sina förolämpningar.
Skulle någon skälla dem för radikala Magnus Ugglor skrattar de bort det med ett ironisk "tack och hej, nästa tjej", och bara när de i Doktor Kosmos skriver ett öppet brev till sina fans gör slut med sin skenheliga publik blir det en stunds allvar.
Ja, just det, det finns musik på skivan också. Och inte alls dålig sådan. Flera låtar hade kunnat vara indieklassiker, och särskilt den lättfunkiga popen med Talking Heads-rytmer i Doktor Kosmos spelar på Ung vänsters sommarläger har allsångspotential. Men till musiken är det tyvärr svårt att nå genom de tjocka ordväggarna av självmedvetet übersmarta resonemang. Vilket de förstås förutsett skulle hävdas, och nu fnissar åt att besannas i.
